Wüeggertz

Det har varit ett hektiskt år må jag säga, och jag förstår inte hur tiden har kunnat gå så fruktansvärt fort. Men jag klagar inte. Eller lite kanske. Så mycket har hänt, speciellt det senaste halvåret, och att få ihop allt i ett inlägg är ju egentligen omöjligt. Om någon berättat för mig på tolvslaget den 1 januari 2011 att jag under ett år skulle åka till London tre gånger, återigen säga hejdå till min bästa vän när hon ännu en gång flyttar norrut, uppleva att min pappa gifter om sig, få nyheten att min syster förlovar sig och att jag, JAG!, skulle genomföra ett 10 km lopp, då skulle jag inte förstå hur allt det skulle kunna hända på bara 12 månader. Men det gjorde det. Jag har upplevt så många bra saker det gångna året och jag kan bara le när jag ser tillbaka på alla regnruskiga dagar där jag tyckt att livet bara varit skit. För visst kom solen fram igen, och visst överlevde jag dom där smått förkrossande insikterna om mina egna misstag. Jag har spenderat timmar i soliga Köpenhamn, åkandes båt, drickandes öl, njutandes i parken. Jag har förälskat mig, för att byta ut den mot en annan, och sen byta ut den mot en tredje. Jag har gett en ny mening till uttrycket "En Captain Morgan", solat med solariet öppet i veckor utan att veta det, lärt mig att pandahår egentligen heter pandehår, musikalnördat mig på både hemmaplan och bortaplan. Jag överlevde inte bara året 2011, jag levde under 2011. Så det är inte konstigt att jag stod där på tolvslaget med min flaska Asti och gav ifrån min glädjeskrik när raketerna smällde. Det var en självklarhet att jag skulle fira det som varit och det som komma skall ihop med mina två favoritpersoner. I år har jag satsat och förlorat, vunnit genom mina erfarenheter och vågat gå längre än förut. Det finns väldigt få saker jag skulle vilja ändra på. Det finns så otroligt många saker jag är tacksam över att ha upplevt. Och nu har 2012 börjat. På riktigt.

Sommaren när jag skulle börja lågstadiet köpte jag en kattunge för min veckopeng. Hon var så pass liten att hon fick plats i min pappas handflata, och hon var familjens första katt. Katten Isa. Idag, lite mer än 15 år senare fick hon somna in. Och jag kunde inte hjälpa att undra hur mitt liv kommer att kännas utan henne i det - hon har ju alltid varit där. Vem kan glömma katten som man klädde på dockkläder och bäddade ner i sin barnvagn, för att köra runt med henne i villakvarteret? Vem kan låta bli att sakna katten som kallade på en när man skulle sova, bara för att hon skulle se så att alla var hemma?

Efter tre månaders letande hittade jag äntligen mitt tvättkort. Men så klart så skulle jag först få beställa ett nytt och sen ytterligare ett, för att inget av dem funkade. Tror det var ödet. Så ja, jag kommer kunna ha med mig rena underkläder till London ändå :) Och brillorna mina är på G till Danmark från USA, och kläderna från H&M är också på väg. Herregud vad allt går bra nu då!

Jag längtar verkligen till nästa vecka, att få börja packa ner alla kläder som ska med, lägga ihop alla papper i sina små mappar, slå in alla försenade presenter till vår guide, våndas över att jag inte har några skor som passar till mina kläder och tillsist inse att jag ändå bara kommer ha på mig låga skor när vi ska ut och dansa. Denna gången ska jag fota mer, njuta mer, handla mer och inte snåla inne på Primark. Jag ska inte dissa engelsmännen som vill bjuda på drinkar, nej det ska tas emot, pratas lite och se om det verkar intressant nog. Jag ska verkligen vara på semester denna gången!

Man kan säga att jag lidit utav insomnia nu dessa nätter. Jag vet inte om det är resfebern inför London eller om det bara är eftervirkningarna av måndagens helt underbara konsert. Det har sjungits, dansats, fotats och filmats. Allt detta tack vare en man med en otrolig stämma, ett band med härliga moves och en publik som totalt avgudat varje låt som framförts. Det är en självklarhet att Bruno Mars ska ses fler gånger!

Återigen glömde jag bort att jag har ett litet klotterplank här. Ungefär som att jag brukar glömma kolla min mail som inte kan synkas till telefonen, eller alla hemsidor som inte har en app. Är det då man vet att man är totalt fast i iPhoneträsket? Det enda jag inte är helhypad användare inom ännu måste ju vara Youtubeappen, sjuukt dålig och bara covers när man söker låtar. What's up with that?! Eller faktumet att Spotify inte funkar i DK?

Nu är det knappt tre veckor kvar till London, vilket betyder att jag ligger som ett sträck i parken, försöker sluta bita på naglarna (igen), snålar satan på pengarna och planerar om och om igen vilka outfits som ska med. Och vilka skor! Det må bara vara två månader sedan jag kom hem därifrån, men jag längtar verkligen tillbaka dit. Att få uppleva London som en Londonbo, och inte bara en turist. Vandra genom natten med Maria och känna hur underbart livet är. Vi ska nog allt klara oss! Och om inte så har vi ju några engelsmän som kan visa oss vägen hem.

Dags att hoppa in i duschen, lyssna på härlig musik och fixa till lägenheten innan gästerna kommer. Sista arbetsdagen för veckan avklarad, nu är det helg! :)

Jag blir melankolisk av att lyssna på Maggio, ändå kan jag inte sluta. Ändå kan jag inte låta bli att tillåta mina känslor förvridas och förstoras till något dom egentligen inte är. Det är som att dom sätts under en lupp och totalgranskas, och plötsligt har jag fått en ny insikt på vad jag känner - men ändå inte. Vem visste att jag får upp minnen som aldrig varit undanträngda, minnen som kanske aldrig ens riktigt existerat. Men jag upplever dem ändå, och dem känns så äkta att jag blir berörd. Ibland känner jag den där klumpen i magen. Den är ihärdig och vill inte försvinna. Men jag förstår inte varför jag känner den när känslorna inte finns kvar där längre. Jag undrar om det är allt prat om minnena och det som kunnat vara som gör att jag ibland dras tillbaka in i det. Eller att jag på något sätt fortfarande känner mig berättigad. Så är det då en verklighet eller bara en fiktion framkallad utav dessa låtar som jag verkligen älskar? Och är det något som kommer stanna kvar eller försvinner det tillsammans med musiken när den klingar ut?

Så är hösten kommen, och jag upptäcker att jag inte skrivit under hela sommaren. Inga bilder från London, inga historier om varma dagar i solen och inga glada rapporteringar efter löprundorna i parken med hunden min. Men det har varit en fantastisk sommar på många sätt och vis, och även om jag inte gjort så mycket som jag tänkt, så har jag inte precis gått sysslolös. Och nu med den nya årstiden kommer ju skolan igen. Det betyder två vänner som börjar plugga här i stan, men även en som flyttat från Skåne och upp till Örnsköldsvik. Jag kommer sakna henne, oerhört, men efter vår första Skypedejt igår så har jag insett att vi kommer klara oss, vår vänskap kommer inte att blekna och trots att vi bara kommer att ses någon gång om året så är vår vänskap den äkta varan. Så Sofie om du läser detta, nej jag kommer inte glömma bort dig, du kommer inte bli utbytt och vårt band kommer definitivt inte att klippas.

Med hösten kommer även allt det jag längtat efter under sommaren, som att åka tillbaka till London, dansa natten lång på Sensation White och ta 30 minuters åkturen lite då och då för att smaka en äkta god kopp latte från Starbucks. Det blir dags att dra fram höstgarderoben, hitta nya läderstövlar och se om pilotjackan passar igen. Hoppas på att äntligen tjäna ihop tillräckligt med pengar för att renovera lägenheten, hålla en ordentlig födelsedagsfest och planera den bästa möhippan någonsin till storasyster min. Ja hon ska gifta sig, och jag kan inte beskriva hur glad jag är för hennes och Peters skull.

Nu har jag återigen uppdaterat mig, låtit mina tankar förenklas och satt dem på print.

Jag saknar det, något så oerhört. Det är inte en konstant saknad längre, men det slår mig så extremt emellanåt. Sen är jag mer eller mindre lamslagen resten av dagen. För något så vackert och äkta kan jag inte leva utan. På ett sätt vill jag lägga lite av skulden på Danmark, hur det inte ges den samma plats som hemma i Sverige. Jag vill så gärna tillbaka till det, fortsätta där jag slutade. Men samtidigt är jag livrädd för hur det kommer bli när jag sitter där och upptäcker att jag inte är så bra som jag mints och hoppats på. I sommar ska jag tillbaka upp i sadeln, om än för bara några timmar, och gud vad jag längtar! För det finns egentligen bara en sak i mitt liv som man kan hitta återspeglad i varje rum i min lägenhet - hästarna. Här i Köpenhamn känns det livet så långt borta, det finns inga hästar i närheten, och ingen pratar om sporterna som därhemma. Inte en chans att det visas ridsport på teve, och inte heller att det står något om det i tidningen. Det var snart två år sedan jag på en tävling, eller spenderade en hel helg i stallet. Jag saknar det. Och jag förbannar min ekonomi, och mitt oregelbundna schema, som gör det omöjligt för mig att ens skriva in mig på en ridskola för börja om på nytt.

Så många hästar jag förälskat mig i genom åren, fler än vad jag kan få plats med på mina två händer. Jag kan minnas varje namn, alla deras små egenheter, hur dom var att rida och exakt i vilken ordning dom kom i. Hur ledsen jag var över att dom alla försvann ur mitt liv en efter en, och faktumet att jag idag inte har så många bilder på dem som jag egentligen önskar. Dom första stegen på Dunmore, myset i boxen med Digger, tillitsbyggandet med Zanger, travlicenset med Brådis och Romeo, somrarna med Blixten, medryttaråren på Pepita, horsemanshipträningarna med Felix, hoppträningarna med Goldie, Cosa och Melody, dressyren med Natascha och till sist, terrängen med Waiting. Så många hästar, inte ens häften nämnda här. Så många vidunderliga varelser som alltid kommer finnas i mitt hjärta, och som jag saknar än idag.

Det har varit en lång och händelserik helg. Jag har skrattat, gråtit (både av glädje och oro) och tillslut återfunnit min balans. Det har firats valborg i Lund, jag har träffat gamla vänner, tillfrisknat efter en väldigt hektiskt månad och återigen börjat känna att livet är inte så dumt ändå. Sen har Sofie kommit hem. Behöver jag säga mer? Beskriver inte den meningen det hela? Känsloregistret jag gick igenom sekunden jag såg henne på parkeringsplatsen och hur upprymd jag varit sedan dess? Att jag nu bara vill dra över henne till Köpenhamn och presentera henne för alla dom människor jag lärt känna det senaste halvåret, för att jag vill att hon ska få träffa dem, och dem ska få träffa henne. För det är ju HON, Sofie som jag tjatat om i flera månader, saknat som en galning och nu äntligen kan få visa upp. Nästan lite som en troféhustru. Ja jag är nog lite löjlig, men jag kan helt enkelt inte hjälpa det. Jag är bara så glad över att hon är hemma. Det är ju min, ja precis, min Sofie.

Efter en helt underbar helg kan man inget annat än bara lyssna på musik och njuta av livet. Ikväll är jag ledig. Imorgon börjar tentaplugget.