Wüeggertz

Vad kan man annars göra en sen måndagskväll, än att sitta uppkrupen i soffan lyssnandes på lugn musik och lida lite över den alltför fylliga kvällsmaten. Jag anklagar Norah Jones för dagens upprymdhet och nästan barnsliga tro på hopp och kärlek. Nästan så att jag kramat om främlingarna på gatan och kysst deras kinder, bara för att visa hur jag kände. Tur som det var så har jag ju lite självkontroll. Men inte stoppar det en från att le konstant och småskratta lite då och då i sin förnöjdhet. Borde kanske tillägga att dessa dagar inte kommer särskilt ofta. Jag är nästan alltid belåten, nöjd med livet, tillfreds. Men sprudlande lycklig och hoppfull, det kommer några få gånger om året. Iallafall i nyktert tillstånd. Oftare än så skulle jag nog inte klara det psykiskt sett, jag är ju lite utav en livsfilosof. Ja och hur roligt skulle det vara att fundera över livet om man alltid vore på topp?

Jag borde städa lägenheten, igen. Men det är så tråkigt. Sen så ska jag ju ut och träna, fastän att halsen gör ont. Återigen vill jag helst bara stanna här på soffan, eller krypa tillbaka ner i sängen och småslumra hela dagen. Ja för grå dagar varken ger eller tar, dom står liksom bara still. Väntandes på sol eller regn. Speciellt söndagarna. Ungefär som en riktigt långsam låt som går på repeat. Hur bra den än är, efter ett tag blir den bara monoton. Detta är den sista söndagen fram tills nyår som jag har helt för mig själv. Sen blir det att jobba och träffa släkten för adventskaffe. Studentekonomin suger just nu, ja eller den som kommer före studentekonomi, eftersom jag inte fått mitt SU ännu. Rolig jul detta kommer att bli. Hur fanken ska alla julklappar kunna inköpas?

Dagar som denna vill jag helst bara vara inne. Inte lämna min säng för något. Men jobbet kallar ju, och löpskorna längtar efter att få luftas. Även om snöblandat regn är ett faktum. Dubbla tights, klänning, knästrumpor och stövlar. Tyvärr är mina svarta favoritstövlar söndriga i sulan, men kanske kan superlim vara deras sista räddning. Och snart är det jul. En liten låda med julpynt har hittills funnit sin väg över sundet, dom andra ligger fortfarande kvar i förrådet på gården. Kanske borde man börja pynta redan denna helgen, bara för att få lite julstämning. I detta grå väder. Undra om det är förtidigt för att baka lussekatter. Min ugn får nog bara plats med fyra åt gången. Men det ger ju lite vinterkänsla ändå. Speciellt eftersom jag inte kommer hem till Sverige förrän julafton. Så lite traditioner måste jag ju fylla min vardag med. Kanske känns inte familjen lika långt bort då.

Och så kom dagen när jag återigen skulle få klä upp mig i vitt och dansa loss tillsammans med ca 30 000 houseälskande människor. Sofie och jag, vi var ju klara med dagens bestyr, smink och mat innan klockan var ett, så då börjades förfesten, som det var menat. Men vårt sällskap som skulle dyka upp då, dom var ju minst sagt lite försenade. Så vi fick underhålla oss själva med dricka, musik och Guitar Hero fram tills att dom kom vid halv fem. Glada i hågen var vi alla, och när drickan börjat ta ännu mera fart, pizza ätits och alla bytt om, då tog vi oss ner till bussen och vidare mot Parken. Fast vi var ju inte dom enda som skulle dit, och det märktes. Bussen fylldes snabbt upp utav vitklädda människor hållandes flaskor och sjungandes ramsor om och om igen. Stackars busschaufför! Inte var resan snabbt genomförd nej, för mycket folk som gick på vilket resulterade i att bussen stängdes av, och att den backade in i något. Vad vet jag fortfarande inte dock. Framme vid arenan lagom till att behöva slåss för sitt liv för att kunna få tag på ett klädskop. Vi ville ha två - vi fick ett. Gissa hur många jackor som får plats i ett litet litet skåp, jo, sju! Men några tröjor fanns det inte rum för, så dom fick ligga i ett annat skåp tillhörandes vännernas arbetskamrater. Leta rätt på vilken igång vi skulle in igenom, alla hade såklart inte samma, så återigen var det bara Sofie och jag. Men inte var vi ensamma särskilt länge nej. Bakom oss i kön var ett par göteborgare, och för ett tag fick dom vara våra vänner. En liten söt tjej med en massa energi, en kille med rejäl humor och en tredje med dreads. Allt eftersom vi stod i kön så avtog dimman, så att köpa öl blev ett faktum. Så jag sprang iväg till utomhusbaren och köade ett bra tag för att få tag på öl till överpris. Medan jag var borta uppstod där tydligen en diskussion huruvida mina bröst var fejk eller inte. Den lilla tjejen var övertygad om att där var silikon med i bilden, så Sofie fick svara på frågor och försäkra henne med att dom var äkta. Men det får ju helt klart ses som en komplimang. Så kanske borde man ha på sig tighta vita kläder oftare. Efter lång väntan blev vi alla omdirigerade till en annan ingång, insläppta nästan direkt och kunde sluta upp med resten utav vårt sällskap. Nu var vi där, nu skulle Sofie få se vad jag längtat efter. Så när dom andra köpte dricka tog jag henne med upp för trapporna så hon fick se hela arenan. Musiken kom som en tryckvåg och det stora folkhavet bredde ut sig över varenda liten yta som gick att se. Nöjt upptäckte jag hur hon inte ville lämna utkiksplatsen för att gå tillbaka till drickan. Hon ville ner och dansa, precis som jag. Snart fick vi det, och vi njööt av pulsen som slog genom kroppen. Att dansa natten lång, det var målet, och det skulle vi verkligen göra. Någonstans i början tappade vi bort en i sällskapet och han skulle inte återfinnas förrän det var dags att gå hem, men däremellan så var det endast musiken som existerade. När klockan slog tolv, då var den bästa musiken igång, jag blev ett år äldre, och inget kunde förstöra känslan jag hade just i den stunden. När klockan närmade sig två blev det dags att lämna arenan, hämta sina saker och få tag på tröjorna som låg i det andra skåpet. Så vi tog lite ny dricka på baren vid Parken, och väntade. Men det visade sig att tröjorna var på väg till Malmö, och vi begav oss hem mot min lägenhet. Väl hemma blev det att bädda iordning för alla övernattningsgäster, äta lite nattmat, dricka vatten och sedan lägga sig i en mjuk och skön säng. Mobilen sattes igång och in trillade en massa sms som alla sa en och samma sak; Grattis! :)

Jag hör hans röst i mitt huvud om och om igen. Den där djupa stämman med den lättsamma tonen. Det finns inget så sexigt som en manlig stämma med rejält med pondus i. Emellanåt kan jag inte sluta att tänka på den. Andra stunder vill jag glömma den. Men han som är innehavaren utav den, han är mer en biprodukt av det hela. Det är inte lika mycket honom jag vill ha som att höra honom viska saker i mitt öra. Det är underligt men sant.

Det blev en helg med firande i många former, den ena mer underhållande än den andra. Mysig restaurangmiddag med pappas sida av familjen, hemmafirande med mammas sida. Sen var det även firande ute i Malmös nattliv. Min söta favorit Sofie mötte upp med mig vid busshållplatsen i Esarp, och tillsammans tog vi resan in till storstan med en vinflaska, glada skratt och löftet om en kväll i samma festanda som alltid. Först blev det Friday's, mat för Sofie och en drinkkanna åt mig. Men efterrätt, det skulle vi båda ha, jag "fyllde ju faktiskt år". Så tre skedar senare satt jag lite smått besviken över min inkapacitet över att äta grädde, och mitt sällskap fick hjälpa mig att äta min sundae. Mitt i drickandet tittade Jennie förbi, men den elaka vakten höll plötsligt väldigt hårt på 23-årsgränsen, och hon fick inte komma in. Så återigen var det bara två töser som snackade loss och spanade in alla killar som plötsligt börjat fylla stället. Men snart var det dags att ta sig vidare till Deep, och inta dansgolvet med samma entusiasm som jag under promenaden dit ingöt i mitt uppdrag att lära Sofie dansen från Rocky Horrors underhållande Time Warp. En dans som hon inte riktigt ansåg vara passande i vår image. Men vi anlände till klubben och upptäckte att den var irriterande tom, iallafall på intressanta människor, och inget dansgolv var öppnat ännu. Så vi köpte oss dricka och satte oss i soffloungen, för att snart få sällskapet utav en väldigt märklig student. Han planerade landskapsarkitektur, bar hatt och hade en fickplunta med tequila i jackans innerficka. Det jag gillade bäst med honom var ju så klart tequilan, och trots att jag inte kan dricka sånt utan att få kväljningar, så var jag ju tvungen att ta en sipp, just bara för att. Tiden gick långsamt och han ville inte riktigt försvinna, så jag tog min protegé och drog med henne ut till rökrutan, precis i lagom tid för att möta vårt väntade sällskap i dörren. Så var firandet officiellt påbörjat. Killarna turades om att köpa mig dricka, det dansades och lyssnades på Quelles Paroles liveframträdande. Favoriten var helt klart re-maken utav In the Ghetto. Därefter väntades det på att karaoken skulle öppna, något som var väldigt försenat. Istället för att slå upp dörrarna vid ett så kom det igång halv fyra. Men vi sörjde ju inte, och när det väl blev dags för att sjunga, ja då sjöngs det konstant. Tillsammans med Sofie avverkade jag nog varenda möjlig genre i låtlistan, och killarna, dom gjorde det samma. Fast kanske inte med riktigt samma respons från publiken. Så tog sjungandet slut när klockan blev fem och klubben stängde. Så tog det en taxi hem till mor, för att sova knappt två timmar och sen åka tillbaka till Malmö. Det väntade guldmatch, öl och ramsor i överflöd. Ståplats var awesome! Nervositeten i kroppen höll i sig fram till dom sista tio minuterna utav matchen. Sen, när andra halvlek var avblåst, då skrek vi, tog oss ner på planen och sjöng, hoppade, klappade. Ja firade vårt lag. Staden väntade, det skulle drickas, Sofie skulle komma och jag skulle fira mer än halvdant.

I två nätter nu har jag varit sängpolis, så särskilt mycket sömn har det inte blivit. Systers väldigt charmiga valp smyger ju upp bland kuddar och täcken för att gnaga av tofsar, lappar, trådhörn - ja allt som går att ta loss. Men det är mysigt att vara hemma hos mamma, lite semester från Köpenhamn, jobb och skola. Istället har jag kört runt med Sofie och gått i fler affärer än vad jag exakt kan komma ihåg. Pengarna har alltså sinat denna helg, och det är ju inte helt färdigt. Ikväll blir det nämligen utgång i Malmö, ett försök till att fira min födelsedag i förskott. Igårkväll firades jag av pappas sida. Restaurang och presenter. Idag blir det mammas sida som ut till landet kommer för att äta middag, dricka kaffe och ge mig en lyckönskning eller två. Dags att återgå till Nyhetsmorgon och soffmys :)

För att jag förtjänar lite paus i tentaplugget. En av dom vackraste och mest sårbara låtar jag någonsin hört.