Pluggmusik
Ett hittills snabbspolat 2011?
Tiden har gått så snabbt nu på sistone. Vad hände med januari och februari? Har dom verkligen redan varit här? Snabbspolade vi oss igenom det kalla och grå vädret? Jag minns inte ens vad jag gjort under dessa månader. Någonstans i dimman glömde jag mina favorithandskar på Francis Pony. Jag har fortfarande inte hämtat dem. IKEA har mer eller mindre ägt min fritid, och jag vet inte ens om det kommer visa sig vid nästa löning. Saknaden efter Sofie har självklart vuxit och jag inser att det kommer ta ytterligare tre månader innan jag återigen förfestar i duschen medan hon om och om igen försöker komma på vad hon ska ha på sig. Sen idag slog det mig att jag snart varit singel i två år. Ändå minns jag inte några perioder som varit utan killar eller småförälskelser. Jag kan inte heller komma på en kille som faktiskt betytt något mer för mig. En bergochdalbana helt enkelt. Innerst inne önskar jag att jag kan skylla det hela på romantikern jag är - att ingen tagit mig med storm. Men det skulle ju vara att ljuga, för jag vet att han gjort det, bara att jag valde bort honom. Ignorans var ordet.
I would catch a grenade for you
Nattlig favoritmusik :)
It's a man's world
Överallt strävar vi efter att nå jämlikhet i samhället. Men när vi kommer till dejting, game, ja allt som handlar om uppvaktandet av en andra part, där kommer det aldrig kunna bli fifty-fifty. På ett sätt känner jag mig sorgsen över det hela. Speciellt eftersom jag känner mig vara en av dem som står i spetsen för kvinnors utveckling av sitt eget game och att man ska få ta för sig. Vi pushar för att tjejer ska bli självständiga och våga gå fram till killar istället för att vänta på dem. Tjejer ska lägga sina kort på bordet, och mer eller mindre ha likadant game som killar. Men medan de utvecklar sig, tar mer plats och blir jägarna, så står killarna kvar på samma ställe som innan tjejernas utveckling började. För när vi tjejer nu så att säga försöker skippa själva ”spelet” och säga rakt ut vad vi känner och vill, så är de flesta killar fortfarande beroende av just detta spel för att attraktionen ska kunna hållas vid liv. Vi kämpar för att komma närmre dessa killar i våra drömmar och fantasier, men våra handlingar och nyfunna metoder skrämmer bort fler än dem lockar. Så vad gör vi när vår egen utveckling stjälper oss istället för att hjälpa oss?
Å andra sidan gillar jag ändå spelet, känslan av att känna mig lite jagad, spänningen vid de första mötena och nervositeten man kan få över ett sms som inte är helt tydligt. Detta betyder dock inte att jag är särskilt bra på det. Verkligen inte när det kommer till någon jag gillar. Men det är charmen i det hela, att jag faktiskt inte kan spela något spel när jag är småkär. Jag blir den där klumpiga tonåringen med fjärilarna i magen och alla hennes teorier om livet. Hon som sitter och fördömer kärleken medan hon pratar med den hon gillar, som totalt missar logiken i diskussioner, inte hör vad han säger för att hon är så upptagen med att njuta av hans sällskap, och glömmer vilket håll hon ska gå på vägen hem.
Så jag vill i högsta grad använda mig av mitt game, vara den som jagar och träffa killar som både klarar det och ej. Men samtidigt vill jag bli jagad. För i bakhuvudet finns det fortfarande en röst som säger mig, att en kille som inte kommer till mig först, han är lättare att byta ut. Kanske är det min dröm om den långa bredaxlade killen som väljer just mig och skyddar mig mot omvärlden, även om jag inte behöver det. Det är svårt att tacka nej till tanken om grådisiga kvällar, gående i armkrok och småskrattandes åt dagens alla underliga bestyr. Detta sker ofta i mitt liv, men med en väninna vid min sida, och då handlar samtalen oftast om den där andra halvan av ens liv, ens drömmar och mål. Men hade vi fått välja så hade det varit en annans arm vi höll där i mörkret. Det är enkelt. It's a man's world.
