Wüeggertz

Återigen glömde jag bort att jag har ett litet klotterplank här. Ungefär som att jag brukar glömma kolla min mail som inte kan synkas till telefonen, eller alla hemsidor som inte har en app. Är det då man vet att man är totalt fast i iPhoneträsket? Det enda jag inte är helhypad användare inom ännu måste ju vara Youtubeappen, sjuukt dålig och bara covers när man söker låtar. What's up with that?! Eller faktumet att Spotify inte funkar i DK?

Nu är det knappt tre veckor kvar till London, vilket betyder att jag ligger som ett sträck i parken, försöker sluta bita på naglarna (igen), snålar satan på pengarna och planerar om och om igen vilka outfits som ska med. Och vilka skor! Det må bara vara två månader sedan jag kom hem därifrån, men jag längtar verkligen tillbaka dit. Att få uppleva London som en Londonbo, och inte bara en turist. Vandra genom natten med Maria och känna hur underbart livet är. Vi ska nog allt klara oss! Och om inte så har vi ju några engelsmän som kan visa oss vägen hem.

Dags att hoppa in i duschen, lyssna på härlig musik och fixa till lägenheten innan gästerna kommer. Sista arbetsdagen för veckan avklarad, nu är det helg! :)

Jag blir melankolisk av att lyssna på Maggio, ändå kan jag inte sluta. Ändå kan jag inte låta bli att tillåta mina känslor förvridas och förstoras till något dom egentligen inte är. Det är som att dom sätts under en lupp och totalgranskas, och plötsligt har jag fått en ny insikt på vad jag känner - men ändå inte. Vem visste att jag får upp minnen som aldrig varit undanträngda, minnen som kanske aldrig ens riktigt existerat. Men jag upplever dem ändå, och dem känns så äkta att jag blir berörd. Ibland känner jag den där klumpen i magen. Den är ihärdig och vill inte försvinna. Men jag förstår inte varför jag känner den när känslorna inte finns kvar där längre. Jag undrar om det är allt prat om minnena och det som kunnat vara som gör att jag ibland dras tillbaka in i det. Eller att jag på något sätt fortfarande känner mig berättigad. Så är det då en verklighet eller bara en fiktion framkallad utav dessa låtar som jag verkligen älskar? Och är det något som kommer stanna kvar eller försvinner det tillsammans med musiken när den klingar ut?

Så är hösten kommen, och jag upptäcker att jag inte skrivit under hela sommaren. Inga bilder från London, inga historier om varma dagar i solen och inga glada rapporteringar efter löprundorna i parken med hunden min. Men det har varit en fantastisk sommar på många sätt och vis, och även om jag inte gjort så mycket som jag tänkt, så har jag inte precis gått sysslolös. Och nu med den nya årstiden kommer ju skolan igen. Det betyder två vänner som börjar plugga här i stan, men även en som flyttat från Skåne och upp till Örnsköldsvik. Jag kommer sakna henne, oerhört, men efter vår första Skypedejt igår så har jag insett att vi kommer klara oss, vår vänskap kommer inte att blekna och trots att vi bara kommer att ses någon gång om året så är vår vänskap den äkta varan. Så Sofie om du läser detta, nej jag kommer inte glömma bort dig, du kommer inte bli utbytt och vårt band kommer definitivt inte att klippas.

Med hösten kommer även allt det jag längtat efter under sommaren, som att åka tillbaka till London, dansa natten lång på Sensation White och ta 30 minuters åkturen lite då och då för att smaka en äkta god kopp latte från Starbucks. Det blir dags att dra fram höstgarderoben, hitta nya läderstövlar och se om pilotjackan passar igen. Hoppas på att äntligen tjäna ihop tillräckligt med pengar för att renovera lägenheten, hålla en ordentlig födelsedagsfest och planera den bästa möhippan någonsin till storasyster min. Ja hon ska gifta sig, och jag kan inte beskriva hur glad jag är för hennes och Peters skull.

Nu har jag återigen uppdaterat mig, låtit mina tankar förenklas och satt dem på print.