Wüeggertz

Det har varit ett hektiskt år må jag säga, och jag förstår inte hur tiden har kunnat gå så fruktansvärt fort. Men jag klagar inte. Eller lite kanske. Så mycket har hänt, speciellt det senaste halvåret, och att få ihop allt i ett inlägg är ju egentligen omöjligt. Om någon berättat för mig på tolvslaget den 1 januari 2011 att jag under ett år skulle åka till London tre gånger, återigen säga hejdå till min bästa vän när hon ännu en gång flyttar norrut, uppleva att min pappa gifter om sig, få nyheten att min syster förlovar sig och att jag, JAG!, skulle genomföra ett 10 km lopp, då skulle jag inte förstå hur allt det skulle kunna hända på bara 12 månader. Men det gjorde det. Jag har upplevt så många bra saker det gångna året och jag kan bara le när jag ser tillbaka på alla regnruskiga dagar där jag tyckt att livet bara varit skit. För visst kom solen fram igen, och visst överlevde jag dom där smått förkrossande insikterna om mina egna misstag. Jag har spenderat timmar i soliga Köpenhamn, åkandes båt, drickandes öl, njutandes i parken. Jag har förälskat mig, för att byta ut den mot en annan, och sen byta ut den mot en tredje. Jag har gett en ny mening till uttrycket "En Captain Morgan", solat med solariet öppet i veckor utan att veta det, lärt mig att pandahår egentligen heter pandehår, musikalnördat mig på både hemmaplan och bortaplan. Jag överlevde inte bara året 2011, jag levde under 2011. Så det är inte konstigt att jag stod där på tolvslaget med min flaska Asti och gav ifrån min glädjeskrik när raketerna smällde. Det var en självklarhet att jag skulle fira det som varit och det som komma skall ihop med mina två favoritpersoner. I år har jag satsat och förlorat, vunnit genom mina erfarenheter och vågat gå längre än förut. Det finns väldigt få saker jag skulle vilja ändra på. Det finns så otroligt många saker jag är tacksam över att ha upplevt. Och nu har 2012 börjat. På riktigt.

Året 2010 startades med familjen och Sofie, ett för en gångs skull lungt firande eftersom jobbet väntade tidigt dagen efter. Då hade jag bara några enstaka dagar kvar i Sverige, sedan blev det en flytt till Folkvarsvej på Frederiksberg och jobbskifte från McDonalds till IKEA. Mitt i vimlet letade min gamla kärlek upp mig, och vi sågs ett kort tag. För att sedan gå skilda vägar med beslutet att aldrig bli mer än vänner igen. Så träffade jag en massa danskar, den ena trevligare än den andra, och en fastnade jag för. Men hans ambitioner för oss visade sig vara större än dom jag själv hade, och han fick lämnas innan det gick helt fel. Det firades singlarnas allahjärtansdag med Lolli och pojkarna, och snabbare än jag väntat så försvann snön och våren kom. Med värmen kom militärerna, och jag hade en kort bekantskap med glamouren runt prinsar och slott. En varm vårkväll i Helsingborg och snart var jag lite smått fallen för kärleken, om än för en kort tid. Jag hade min söta Sofie som blev mitt lilla utgångsprojekt under det första halvåret, och vi fick henne att gå från blyg tös till krogprimadonna. Jag kunde ju inte vara annat än stolt över henne när sommaren kom och vi tog på äventyr i Malmö. Kvällar på olika balkonger, drickandes öl med trevligt folk, och ibland även sjunga en liten trudelutt eller två när gitarren drogs fram. Återigen hittade jag en som var värd mer än vanlig uppmärksamhet, en som fortfarande ligger nära mitt hjärta, även om det aldrig skulle funka. Men det var en rätt så lugn sommar utan festivaler, fast det togs igen lite med festande i Köpenhamn, mest tillsammans med kollegorna och mina glada Malmövänner. Och Sofie såklart! Ett Stockholmsbesök med tjejträff var också med i spelet, och dom dagarna var nog nästan dom bästa på hela semestern. När sommaren blev höst och skolan började igen, då fick mina turer hem till Sverige bli färre. Även om jag då och då smet iväg en kväll för att vara i atmosfären jag trivs i så mycket. Jag flyttade till en ny lägenhet, en som jag köpt, och kunde nu äntligen känna mig lugn över min bostadsituation. Hösten försvann snabbare än väntat, med titeln Sverigemästare i bagaget. Snön började falla och jag fick under mina löpturer se hur parken förvandlades från grön till vit. Julen kom, skolan slutade och Sverige väntade. Och nu är jag här, den sista dagen på detta året. Ett år som för mig stått för förändring, lära mig stå på egna ben, förstå att det inte är farligt att känna sig ensam och att lämna det förflutna just i det förflutna. Så när jag ikväll utbringar min skål på tolvslaget, och firar tillsammans med mina vänner på Rådhusplatsen, då vill jag lyckligt se fram emot nästa år, för trots alla turer jag haft under detta så har det varit ett riktigt bra ett.

Detta året har varit mitt mest känslomässiga år någonsin, det har varit fyllt utav en otrolig kärlek och lycka, men även en oumbärlig smärta som faktiskt handikappade mig även om jag inte velat erkänna det fullt ut. Om 2008 var året för fest och dans så var 2009 året för min egen personliga mognad och läxan att lära sig stå ensam. Året började med killen min framtid skulle skrivas med, det var ett förhållande med både brister och fel, men ändå var det så perfekt som det kunnat bli. Månader gick och jag blev brutalt dumpad, och utan anledningen om varför levde jag i en ovisshet om mig själv och den så kallade kärleken. Jag blev självdestruktiv, började träffa killar som inte var bra för mig, festade bort mina känslor och vaknade mer än en gång upp med en främling jag inte kunde minnas ha träffat förut. Sedan träffade jag han som ändrade mitt liv och fick mig att förstå vad som egentligen hänt. Någonstans där på vägen läkte mitt hjärta sakta och jag tog tag i mitt liv på riktigt. Jag fick min examen i Danska och kunde kalla mig trespråkig, jag jobbade flitig och tjänade ihop pengar till mitt fortfarande alltför dyra skointresse. Reste Sverige runt med Carro, gick på stundentfiranden och dansade återigen loss på festivaler. Någonstans väckte jag en mörk sida utav mig själv som gjorde att jag inte fastnade för någon, istället sårade jag bara killarna som öppnade sig för mig, och jag blev mer och mer sluten innan det plötsligt släppte och jag var äntligen hel. En dag trillade ett litet brev ner i min brevlåda, det var ett antagningsbesked till Drömutbildningen och äntligen skulle jag få blir veterinärstuderande. Det blev en resa med min syster till New York tätt följt utav en femdagars ölmanifestation i en glänta någonstans i Danmark, det kallades för rustur och vi kommande veterinärer skulle lära känna varandra på så sätt. Under dessa två resor kom han tillbaka i mitt liv, och jag upptäckte att jag aldrig slutat att älska honom. När jag klev av tåget väl hemma i Sverige så stod han där och väntade på mig för att ta mig hem. Det var så konstigt, men ändå så rätt, och det kändes som att resan jag gjort under sex månader var för att stärka mig inför det mötet. Men samtidigt som känslorna kom krypandes tillbaka så försvann han, och jag valde att lämna honom i det förflutna då min bäste vän inte verkade finnas kvar längre. Hösten var en ny utmaning för mig, att plugga på andra sidan sundet och kunna klura ut balansen mellan dom långa skoldagarna och mina vänner, att kunna festa lite då och då utan att låta arbetena lida. Men det funkade och snabbare än jag visste så hade skolan slutat för julen och där stod jag lite häpet. Jag avslutar detta året med en nolla i min ålder, ett tillstånd om att handla på Systembolaget, men i min personliga föråldring så har jag blivit så mycket äldre, detta året har varit mitt prövningsår och jag känner nu att jag klarade testet även om jag blev lite naggad i kanterna. Jag har äntligen kommit någon vart i livet och detta är steget ut i det lite okända för mig. Mitt nya år kommer att bli bra, 2010 blir förändring från början. Ett nytt jobb, en egen lägenhet, ett liv i en ny stad, detta är mina förutsättningar. Jag har bestämt mig för att inte göra några speciella nyårslöften, jag vill bara lova mig själv att låta det förflutna stanna i just det förflutna. Nu ska jag blicka framåt, säga hejdå till det som varit, släppa kärleken jag fortfarande besitter och säga förlåt till alla dom jag sårat för att komma till den punkten jag är idag. Trots alla mina motgångar så behandlade 2009 mig väl, men jag återgäldade aldrig tjänsten, så nu tänker jag med all min makt göra 2010 så nöjt med mig som möjligt. Som klichén säger, idag är början på resten utav mitt liv, imorgon är starten på mitt nya och efterlängtade äventyr kallat år 2010.

Jag har märkt att årskrönikor verkar vara på modet just nu, ja eller för sådär en, två veckor sedan. Så här kommer min lite mer nedtonade sammanfattning utav mitt år 2008.

Mitt 2008 startade med Lolli, på en fest som en halvtimma in på det nya året stängdes ner. Där satte vi redan standarn för hur vårat 2008 tillsammans skulle se ut - året för fest och dans. Vi trotsade kylan för att se Clark, vårat Malmöband som alltid kommer att finnas i hjärtat, viftade bort närgångna killar på Slagthusets dansgolv, log till alla kameror som fotograferade oss, charmade danskar och bjöds på överraskningar i Köpenhamn. Jag gick på balett för första gången och dansade därefter genom höga snödrivor med nästan samma gracila konst som jag tidigare åskådat. Karaoke var mitt kall, det jag oftast värmde frusna hjärtan med under helgernas krogrundor. Jag blev skoberoende och la ner alltför mycket pengar på att handla skor. Charmade innebandykillar tillsammans med Carro, om och om igen. Jag lärde mig att spela Guitar Hero och lade Singstar på hyllan. Provade på hur det var att vara modell igen. Vintern gick till vår och skolan närmade sitt slut. Bad i Lomma med hundarna. Fick mitt första riktiga jobb. Jag gick på bal i min klänning från USA och tog studenten i årets vackraste studentklänning. Under tiden gick jag och blev kär i min nuvarande pojkvän, men det skulle ta månader innan han kunde kallas min. Jag gjorde och klarade alla deltest i intagningen till Veterinärhögskolan, för att sedan få reda på att jag inte var behörig - Matte E saknades. Under sommaren finslipade jag dressyren och återfann skälet till att kämpa för perfektion. Gick på konserter, klättrade över staket och plockade blommor för midsommarnattsdrömmar, besökte ett land jag aldrig förr varit i, upplevde återigen Falsterboveckans härliga energi och fick min allra första riktiga solbränna. När hösten kom började jag min universitetstid, skaffade pojkvän, lugnade ner mig på festfronten, insåg hur det var att älska någon på det planet att man vill dela sin framtid med den. Till sist blev det vinter och jag tog mitt körkort, firade min 19-årsdag mer än en gång, la in glamour i min vardag, firade jul med familj och vänner. Och när slutet på 2008 kom blev det utan Lolli, istället var Jonathan vid min sida. Och så som vi avslutade 2008 och startade 2009, så vill jag ha resten av mitt liv med honom.

Jag på nyår