Wüeggertz

Romantik. Hopp. Naivitet. Dessa ord är mina motton, för på något sätt är dom alltid medverkande i mitt liv, och det är jag glad över. Det är därför jag kan förälska mig i en kille efter att ha spenderat en hel natt med djupa diskussioner, tedrickande och insikten att vi båda läser en bok på samma sätt. Att jag sedan inte längre är förälskad i honom på det sättet längre, det är en annan historia. Men jag är fortfarande förälskad, i staden han bor i, staden jag vill ha som min egen och som jag inte kan släppa riktigt ännu. Så jag drömmer om den, om hur mitt liv hade kunnat bli där, hur jag återigen fått börja om på nytt i en ny stad. Kanske är de känslor jag fortfarande har kvar för honom egentligen bara en symbol för ett liv jag kunnat ha om jag bodde där, en romantisering av ett liv jag kunnat ha och kanske längtar efter. För jag vet att han inte är den jag söker, men han är en del av symbolismen för mitt London. Han är den vänliga kärnan som gjort det lättare att hitta det okända jag strävar efter. Det jag längtar efter att få utforska på mitt eget sätt. Jag tackar honom för det. För utan honom hade jag aldrig funnit mig själv ensam på Londons gator, givit mig själv möjligheten att fördriva tiden, hitta smultronställen, eller krypa upp mot ett träd i parken för att läsa en bok. Från det sunkiga frukosthaket Frankie's i Acton, till nattklubben Joe's i Camden. Jag är verkligen förundrad, fascinerad och ofattbart förtvivlat förälskad i denna stad. Fem resor dit på 10 månader är inte nog, jag måste tillbaka, snart.

Sommaren när jag skulle börja lågstadiet köpte jag en kattunge för min veckopeng. Hon var så pass liten att hon fick plats i min pappas handflata, och hon var familjens första katt. Katten Isa. Idag, lite mer än 15 år senare fick hon somna in. Och jag kunde inte hjälpa att undra hur mitt liv kommer att kännas utan henne i det - hon har ju alltid varit där. Vem kan glömma katten som man klädde på dockkläder och bäddade ner i sin barnvagn, för att köra runt med henne i villakvarteret? Vem kan låta bli att sakna katten som kallade på en när man skulle sova, bara för att hon skulle se så att alla var hemma?

Efter tre månaders letande hittade jag äntligen mitt tvättkort. Men så klart så skulle jag först få beställa ett nytt och sen ytterligare ett, för att inget av dem funkade. Tror det var ödet. Så ja, jag kommer kunna ha med mig rena underkläder till London ändå :) Och brillorna mina är på G till Danmark från USA, och kläderna från H&M är också på väg. Herregud vad allt går bra nu då!

Jag längtar verkligen till nästa vecka, att få börja packa ner alla kläder som ska med, lägga ihop alla papper i sina små mappar, slå in alla försenade presenter till vår guide, våndas över att jag inte har några skor som passar till mina kläder och tillsist inse att jag ändå bara kommer ha på mig låga skor när vi ska ut och dansa. Denna gången ska jag fota mer, njuta mer, handla mer och inte snåla inne på Primark. Jag ska inte dissa engelsmännen som vill bjuda på drinkar, nej det ska tas emot, pratas lite och se om det verkar intressant nog. Jag ska verkligen vara på semester denna gången!

Man kan säga att jag lidit utav insomnia nu dessa nätter. Jag vet inte om det är resfebern inför London eller om det bara är eftervirkningarna av måndagens helt underbara konsert. Det har sjungits, dansats, fotats och filmats. Allt detta tack vare en man med en otrolig stämma, ett band med härliga moves och en publik som totalt avgudat varje låt som framförts. Det är en självklarhet att Bruno Mars ska ses fler gånger!

Återigen glömde jag bort att jag har ett litet klotterplank här. Ungefär som att jag brukar glömma kolla min mail som inte kan synkas till telefonen, eller alla hemsidor som inte har en app. Är det då man vet att man är totalt fast i iPhoneträsket? Det enda jag inte är helhypad användare inom ännu måste ju vara Youtubeappen, sjuukt dålig och bara covers när man söker låtar. What's up with that?! Eller faktumet att Spotify inte funkar i DK?

Nu är det knappt tre veckor kvar till London, vilket betyder att jag ligger som ett sträck i parken, försöker sluta bita på naglarna (igen), snålar satan på pengarna och planerar om och om igen vilka outfits som ska med. Och vilka skor! Det må bara vara två månader sedan jag kom hem därifrån, men jag längtar verkligen tillbaka dit. Att få uppleva London som en Londonbo, och inte bara en turist. Vandra genom natten med Maria och känna hur underbart livet är. Vi ska nog allt klara oss! Och om inte så har vi ju några engelsmän som kan visa oss vägen hem.

Dags att hoppa in i duschen, lyssna på härlig musik och fixa till lägenheten innan gästerna kommer. Sista arbetsdagen för veckan avklarad, nu är det helg! :)

Så är hösten kommen, och jag upptäcker att jag inte skrivit under hela sommaren. Inga bilder från London, inga historier om varma dagar i solen och inga glada rapporteringar efter löprundorna i parken med hunden min. Men det har varit en fantastisk sommar på många sätt och vis, och även om jag inte gjort så mycket som jag tänkt, så har jag inte precis gått sysslolös. Och nu med den nya årstiden kommer ju skolan igen. Det betyder två vänner som börjar plugga här i stan, men även en som flyttat från Skåne och upp till Örnsköldsvik. Jag kommer sakna henne, oerhört, men efter vår första Skypedejt igår så har jag insett att vi kommer klara oss, vår vänskap kommer inte att blekna och trots att vi bara kommer att ses någon gång om året så är vår vänskap den äkta varan. Så Sofie om du läser detta, nej jag kommer inte glömma bort dig, du kommer inte bli utbytt och vårt band kommer definitivt inte att klippas.

Med hösten kommer även allt det jag längtat efter under sommaren, som att åka tillbaka till London, dansa natten lång på Sensation White och ta 30 minuters åkturen lite då och då för att smaka en äkta god kopp latte från Starbucks. Det blir dags att dra fram höstgarderoben, hitta nya läderstövlar och se om pilotjackan passar igen. Hoppas på att äntligen tjäna ihop tillräckligt med pengar för att renovera lägenheten, hålla en ordentlig födelsedagsfest och planera den bästa möhippan någonsin till storasyster min. Ja hon ska gifta sig, och jag kan inte beskriva hur glad jag är för hennes och Peters skull.

Nu har jag återigen uppdaterat mig, låtit mina tankar förenklas och satt dem på print.

Det har varit en lång och händelserik helg. Jag har skrattat, gråtit (både av glädje och oro) och tillslut återfunnit min balans. Det har firats valborg i Lund, jag har träffat gamla vänner, tillfrisknat efter en väldigt hektiskt månad och återigen börjat känna att livet är inte så dumt ändå. Sen har Sofie kommit hem. Behöver jag säga mer? Beskriver inte den meningen det hela? Känsloregistret jag gick igenom sekunden jag såg henne på parkeringsplatsen och hur upprymd jag varit sedan dess? Att jag nu bara vill dra över henne till Köpenhamn och presentera henne för alla dom människor jag lärt känna det senaste halvåret, för att jag vill att hon ska få träffa dem, och dem ska få träffa henne. För det är ju HON, Sofie som jag tjatat om i flera månader, saknat som en galning och nu äntligen kan få visa upp. Nästan lite som en troféhustru. Ja jag är nog lite löjlig, men jag kan helt enkelt inte hjälpa det. Jag är bara så glad över att hon är hemma. Det är ju min, ja precis, min Sofie.

Jag har aldrig varit bra på att dejta, inte efter samhällets normer iallafall. Det hela med uppvaktandet gillar jag, men sen tycker jag att allt går så långsamt, och varför ska det finnas regler för när man ska göra vad? Därför försöker jag ha lite annorlunda dejter, och definitivt inte hamna på en middag med efterföljande bio. Igår blev det halvt klyschigt med drinkar på Hard Rock Café. Men det gick över förväntan och sällskapet kunde jag inte heller klaga på. Speciellt inte eftersom han varit den som tvingat mig att slå på sandsäckar dom senaste månaderna. Men som tur är har min hatkärlek gentemot honom inte varit särskilt stor, och numera är den mest en slags genuin glädje. Kanske blir det något där, kanske inte, men vi ser till att ha trevligt medan vi långsamt bestämmer oss. Dessutom, det är aldrig fel med fler vänner vars sällskap man njuter av. Så när kampsportsmannen nu visat mig sin värld ett bra tag, blir det dags för mig att visa honom min hästvärld.

Mitt liv känns ofta som hur min lägenhet ser ut efter denna helgen - festens kvarlevor. Den konstiga och ihåliga tystnaden som uppstår när musiken plötsligt slutar. Jag tittar på klockan och inser att den inte är mer än kvart i elva, och ändå känns det som att det för sent att vara uppe, men samtidigt för tidigt för att lägga sig. Mina ögon klarar inte av att läsa en rad till av anteckningarna, och teven har inget särskilt att erbjuda ikväll. Så jag sitter mer eller mindre i soffan och väntar på att tröttheten ska slå mig.

Tiden har gått så snabbt nu på sistone. Vad hände med januari och februari? Har dom verkligen redan varit här? Snabbspolade vi oss igenom det kalla och grå vädret? Jag minns inte ens vad jag gjort under dessa månader. Någonstans i dimman glömde jag mina favorithandskar på Francis Pony. Jag har fortfarande inte hämtat dem. IKEA har mer eller mindre ägt min fritid, och jag vet inte ens om det kommer visa sig vid nästa löning. Saknaden efter Sofie har självklart vuxit och jag inser att det kommer ta ytterligare tre månader innan jag återigen förfestar i duschen medan hon om och om igen försöker komma på vad hon ska ha på sig. Sen idag slog det mig att jag snart varit singel i två år. Ändå minns jag inte några perioder som varit utan killar eller småförälskelser. Jag kan inte heller komma på en kille som faktiskt betytt något mer för mig. En bergochdalbana helt enkelt. Innerst inne önskar jag att jag kan skylla det hela på romantikern jag är - att ingen tagit mig med storm. Men det skulle ju vara att ljuga, för jag vet att han gjort det, bara att jag valde bort honom. Ignorans var ordet.

Skriv när du har något att berätta om, berätta inte för att ha något att skriva om.

Tysta veckor har det varit här på min sida av cyberrymden. Jag har dansat loss på klubbar, provat på att återigen festa nykter, njutit av kvällar både i min ensamhet och i andras sällskap, extraknäckat som översättare och träffat mannen som jag borde (om jag vore smart) göra till min. Vi har sagt hejdå till julen, avverkat större delen av vintern, lämnat in semesteransökningarna till sommaren och blickar nu framåt mot nästa inringade event i kalendern. I mitt fall, Fastelavn. Det ska hittas en bra outfit, peppa loss i två veckor och sedan släpper vi alla våra hämningar på White Room. Tyvärr ville Maria inte vara kohuvudet till min bakdel, så alternativet kreatur läggs på hyllan. For now. Lägga en flintastek på huvudet och säga att jag är Lady Gaga? (Kan även berätta att kocken inte uppskattar när man drar det skämtet under matlagningen)

För att jag ligger i sängen och inte kan somna. Det känns lite vemodigt att jag åker hem imorgon. Man saknar stillheten här ute på landet när man lämnat det. Fast det ska helt klart bli skönt att komma hem till min egen säng och inte behöva känna mig som en gäst i mitt gamla rum. Och julen sprang förbi riktigt fort detta året. Jag hann inte riktigt med allt som jag tänkt, men halvvägs kom jag nog. Det festades med kusinen på juldagen, shoppades med mamma och syrran, och sist men inte minst blev det bio med Lolli som jag inte träffat på evigheter. Så jag kan nog helt klart kalla mig nöjd med denna omgången. Även om den inte blev så lång som jag helst velat ha den. Men det lämnar ju lite att vilja göra tills nästa besök.

Och fram tills att jag somnar blir det att lyssna på dagens favoritlåt

Jag har inte kommit så pass lång som att känna hur julen är här. Men jag blir upprymd varje gång jag går genom snöhögarna, skrattar till som en barn när snön faller och småskuttar när ingen ser på. Fast vem visste att julpynta kunde vara så tråkigt. Det kräver ju att man städar. Då är det roligare att köpa och slå in julklappar. Speciellt hundarnas. Att komma hem lite nu i två dagar får nog igång julkänslan. Värma mig vid kaminen, mysa med djuren och bli bortskämd med hemmalagad mat. Det avslutas med fest och dans i kusinens sällskap. Sen återigen dags för Köpenhamn och jobbet.

Vad kan man annars göra en sen måndagskväll, än att sitta uppkrupen i soffan lyssnandes på lugn musik och lida lite över den alltför fylliga kvällsmaten. Jag anklagar Norah Jones för dagens upprymdhet och nästan barnsliga tro på hopp och kärlek. Nästan så att jag kramat om främlingarna på gatan och kysst deras kinder, bara för att visa hur jag kände. Tur som det var så har jag ju lite självkontroll. Men inte stoppar det en från att le konstant och småskratta lite då och då i sin förnöjdhet. Borde kanske tillägga att dessa dagar inte kommer särskilt ofta. Jag är nästan alltid belåten, nöjd med livet, tillfreds. Men sprudlande lycklig och hoppfull, det kommer några få gånger om året. Iallafall i nyktert tillstånd. Oftare än så skulle jag nog inte klara det psykiskt sett, jag är ju lite utav en livsfilosof. Ja och hur roligt skulle det vara att fundera över livet om man alltid vore på topp?

Jag borde städa lägenheten, igen. Men det är så tråkigt. Sen så ska jag ju ut och träna, fastän att halsen gör ont. Återigen vill jag helst bara stanna här på soffan, eller krypa tillbaka ner i sängen och småslumra hela dagen. Ja för grå dagar varken ger eller tar, dom står liksom bara still. Väntandes på sol eller regn. Speciellt söndagarna. Ungefär som en riktigt långsam låt som går på repeat. Hur bra den än är, efter ett tag blir den bara monoton. Detta är den sista söndagen fram tills nyår som jag har helt för mig själv. Sen blir det att jobba och träffa släkten för adventskaffe. Studentekonomin suger just nu, ja eller den som kommer före studentekonomi, eftersom jag inte fått mitt SU ännu. Rolig jul detta kommer att bli. Hur fanken ska alla julklappar kunna inköpas?

Dagar som denna vill jag helst bara vara inne. Inte lämna min säng för något. Men jobbet kallar ju, och löpskorna längtar efter att få luftas. Även om snöblandat regn är ett faktum. Dubbla tights, klänning, knästrumpor och stövlar. Tyvärr är mina svarta favoritstövlar söndriga i sulan, men kanske kan superlim vara deras sista räddning. Och snart är det jul. En liten låda med julpynt har hittills funnit sin väg över sundet, dom andra ligger fortfarande kvar i förrådet på gården. Kanske borde man börja pynta redan denna helgen, bara för att få lite julstämning. I detta grå väder. Undra om det är förtidigt för att baka lussekatter. Min ugn får nog bara plats med fyra åt gången. Men det ger ju lite vinterkänsla ändå. Speciellt eftersom jag inte kommer hem till Sverige förrän julafton. Så lite traditioner måste jag ju fylla min vardag med. Kanske känns inte familjen lika långt bort då.

I två nätter nu har jag varit sängpolis, så särskilt mycket sömn har det inte blivit. Systers väldigt charmiga valp smyger ju upp bland kuddar och täcken för att gnaga av tofsar, lappar, trådhörn - ja allt som går att ta loss. Men det är mysigt att vara hemma hos mamma, lite semester från Köpenhamn, jobb och skola. Istället har jag kört runt med Sofie och gått i fler affärer än vad jag exakt kan komma ihåg. Pengarna har alltså sinat denna helg, och det är ju inte helt färdigt. Ikväll blir det nämligen utgång i Malmö, ett försök till att fira min födelsedag i förskott. Igårkväll firades jag av pappas sida. Restaurang och presenter. Idag blir det mammas sida som ut till landet kommer för att äta middag, dricka kaffe och ge mig en lyckönskning eller två. Dags att återgå till Nyhetsmorgon och soffmys :)

Jag har skola imorgon, men ändå kan jag inte förmå mig att lägga mig i sängen och sova. Istället låter jag film efter film spelas medan jag blir tröttare ochh tröttare. Kick Off FY11 igår med jobb, ny upplevelse, underhållande, nykterheten bestod ej dock. Två spelningar, den ena verkligen bättre än den andra. Hotas om utkastning bara för att sällskapet tydligen pratade lite högt. Tecknet på att musiken inte var bra nog. Så idag blev lite hård, examen och träning som gärna väntat. Men nu är det bara en skrivning kvar, sen har jag lov. Få åka hem för mer än två dagar, mysa med hundarna under långturer i skog, över åkrar. Träffa vännerna, hålla tidigt födelsedagsfirande, gå på MFF's sista match. Se hästar igen.