Wüeggertz

Dagarna går alltid snabbare än vad jag förväntat. Tiden rinner bara iväg tycker jag. För en månad sen stod jag på min systers bröllop och höll tal. Jag sjöng även i kyrkan, grät mer än en gång och dansade tills musiken klingade ut (även om min och kusinens dans fick min mamma att oroa sig över om min klänning skulle hålla sig på plats eller inte).

Det var ett vackert bröllop, och en sak hänger kvar mer än allt annat. Under ceremonien berättade prästen att Peter (brudgummen) inte tyckte om frasen "Tills döden skiljer oss åt" och han undrade om man kunde ta bort eller göra om den. Det var inte på grund av den direkta anledningen som de flesta skulle tro - att han av sin moderna syn tyckte att man i dagens samhälle inte kommer att leva ihop så länge, och därför ville ändra det till något mildare. Nej, det var djupare och mer simpelt än så. Han vägrade att tro på att deras kärlek skulle sluta när en av dom dog, han ville ändra det till något som fastställde att deras kärlek inte skulle skiljas av döden, utan att den skulle leva vidare i evigheten.

Det var ren viljekraft som höll tillbaka mina tårar.

Så nu är jag en svägerska. Kan inte säga att det känns så annorlunda. Dock kan jag erkänna att jag ser fram emot att bli moster. Två månader, sen får jag en liten systerson, och jag är exalterad. Nästan så att jag börjar tycka om alla barn i min omgivning. Men bara nästan.

Brudparet :)

Jag slog på teven, och där citerades en dikt. Någon som jag hört för länge sedan. En dikt jag skrev ned i ett alla hjärtans dag-kort till min dåvarande pojkvän. Och att höra den fick mig att känna mig sorgsen, ja ledsen faktiskt. Jag saknar honom fortfarande, inte direkt honom som person och att det är han som ska älskas, men själva tryggheten, kärleken och den eviga längtanen. Jag saknar att älska någon så mycket att jag tappar andan utav åsynen av den, att känna värmen som sprider sig i kroppen vid varje tanke som tänks om den, och förväntningen man känner precis innan man öppnar ögonen när man vaknar och vet att dess ansikte kommer vara framför en. Men alla chanser jag fått har jag avvisat, det är dags att börja se vad man har och inte drömma om det man önskar. För han, det, kommer aldrig tillbaka.

Jag bär ditt hjärta

Jag vill bara glömma dig, få privilegiet att kunna bli förälskad igen och inte behöva vara fast i ett sadistiskt förhållande med minnet utav dig. Det finns nu ingen återvändo, du är raderad ur mitt liv.

Många gånger förstår inte mina vänner valen jag gör. Ofta blir jag ifrågasatt och kritiserad, kanske är det just för att de flesta val jag gör inte alltid är det bästa för mig. Men hur får man förnuftet att passa ihop med viljan och ibland även hjärtat? Denna gången är mitt hjärta utelåst, det är förvisat och tillåts inte tillträde utav något slag. Inget ska kunna förväxlas med kärlek eller liknande känslor, och inget ska behöva få mig ur balans. Jag älskar redan, men inte på det sättet som krävs. Dock känner jag mig själv och vet att vägen dit är väldigt enkelt, jag har gått den förut. Fast det är inte vägen dit som skrämmer mig, det är vägen bort från därifrån som hemsöker mig. Jag vet hur pass svår den är och inte vill jag frivilligt vandra närmre den än vad som är nödvändigt. Därför är mitt hjärta förvisat från denna delen utav mitt liv, det får inte förtroendet att klara av det som komma skall.

Sex månader är en lång tid, och på den tiden lärde jag mig mycket om mig själv och kärlek. Klart är jag väldigt ledsen över att det inte höll längre, jag förlorade den som jag trodde var mitt livs stora kärlek. Men jag förlorade även min bästa vän och det gör minst lika ont. Jag har varit lyckligt lottad att få lära känna honom och att ha fått veta hur det känns att älska någon med hela mitt hjärta. Jag kommer att älska honom länge till, för han har en alldeles egen del utav mitt hjärta och det kommer han alltid att ha. Men jag saknar honom och det tär på mig. Jag kan inte sova och jag har ont i hela kroppen utav längtan. Det har bara gått en dag men det känns som hundra år sedan sist vi sågs. Ville säga hejdå på mitt eget vis, så jag tog mig till Bara för att lämna dom saker som skulle göra det omöjligt för mig att gå vidare om jag behöll dem. Men när jag gick upp för gatan såg jag honom och jag var tvungen att vända. Jag var inte redo att möta honom. Det blev en lång promenad, samma promenad som jag gått så många gånger förr och när den var slut kunde jag ta mod till mig och lägga kuvertet i hans brevlåda. Vem hade kunnat ana att det skulle vara så svårt att ta farväl. Fast jag hoppas att det inte är definitivt, för en dag vill jag kunna ta en fika med min vän och prata om gamla minnen. I bilen på vägen hem kom jag på mig själv med att sjunga. Kanske tog jag ett steg i rätt riktning. Det är alltså möjligt att kunna gå vidare, även om det inte känns så just nu. Någon gång kommer jag att lyckas. Jag har accepterat att hans känslor inte längre finns där. Men jag kan inte låta bli att undra om han saknar mig.

Jag låg i min säng när det slog mig - det är verkligen slut, jag har förlorat den jag älskar. Hur jag än vrider och vänder på det kommer jag aldrig att få tillbaka det jag haft. Det är så att dom man älskar och öppnar upp sig för mest är även dom som kommer att såra en djupast. Jag ledsen och tom. Tom på ett sätt jag aldrig känt förut. Precis när jag hörde orden kunde jag känna hur mitt hjärta slets itu och när han stängde dörren bakom sig kunde inget hejda mina tårar. Jag ville springa efter honom men mina ben bar mig inte, jag ville skrika efter honom men min röst brast gång på gång. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen, hur jag skulle bete mig och det gjorde ont i hela min kropp. Sitta stilla, ligga ner, springa runt, skrika allt vad jag kunde, inget kunde ta bort den smärtan som jag kände och som fortfarande gnager i mitt bröst. Sex månader av mitt liv har kastats bort för en anledning jag inte förstår, ett år utav känslor var inte längre något värt och även om jag stod på mina bara knän skulle jag aldrig återfå det jag älskar så. Jag kan inte sova för så fort jag lägger mig ner är det inget som distraherar mina känslor. När jag ligger där är jag helt utlämnad till ett hjärta som inte längre slår som det borde. Tårarna kommer så fort jag slappnar av och fastän att Lolli ligger sidan om mig har jag aldrig känt mig så ensam i hela mitt liv. Jag vet hur det känns att få mitt hjärta krossat, jag vet det mer än väl. Inget jag ens önskar mina fiender. Vad är meningen med att släppa ner garden när den man älskar inte längre älskar en tillbaka? Varför säger man att man älskar någon när man inte gör det? Det var inte såhär jag föreställde mig min framtid med honom. Istället för med honom så blev den utan honom och det krossar alla de små bitar som fortfarande finns kvar av mitt söndertrasade hjärta. Jag älskar honom mer än någonsin. Han har inga känslor kvar. Ändå är jag så idiotisk korkad och luras utav den där lilla rösten som säger att kanske kommer han tillbaka till mig, kanske inser han att han fortfarande älskar mig, kanske vill ha mig i sitt liv igen, kanske var allt bara ett misstag. Kanske behöver jag inte vara så ensam och utlämnad till saknaden.

Idag firar jag och älskling 6 månader. Vi förtjänar nästan en klapp på axeln och ett hipp hipp hurra ^^

Klockan är snart halv fyra och jag är inte det minsta trött. Jag längtar till min säng, men vetskapen om att jag kommer sova ensam gör att den lockar mindre och mindre. Tror att jag blir mer och mer beroende utav Jonathan vid min sida när jag ska sova. Vad kan jag säga? Jag älskar honom.

Ja nu är jag officiellt off the market, även om jag inofficielt varit det ett bra tag. Jag är sådär sockersött kär, upp över öronen förälskad och fylls utav saknad efter bara ett par minuters åtskildhet. För en gångs skull ser jag fram emot mötet med föräldrarna. Jag längtar efter samtalen och den där rösten som gör mig helt varm inombords och jag kan inget annat än att le när vi målar upp en gemensam framtid. B du har mitt hjärta och det slår endast för dig.

Jag gillar mitt liv, även om det inte alltid går som jag önskar. Visst är jag kär, men det måste jag komma över för mitt eget bästa. Vem orkar vänta på drömkillen i evighet? Dessutom vet jag inte om det varit äkta kärlek, men jag hoppades. Jag hörde någonstans att äkta kärlek finns, det är bara att livet kommer i vägen emellanåt. Haha, vilken klyscha! Någon börjar mjukna lite..

"I början, när vi verkligen älskar någon är vår största fruktan att den älskade ska sluta älska oss. Vad vi borde frukta och fasa för är naturligtvis att vi inte slutar älska honom när han är död och borta."

Ibland vet jag inte alls vad jag vill och ibland så känns det som att mina känslor finns precis överallt runt omkring mig. Jag vet inte hur det ska kännas för att det ska vara äkta och vill inte välja något som i slutändan visar sig vara felaktigt. Allt är så komplicerat och jag vill bara komma ur min kropp och bli fri från det fängelse som håller mig fast här. Men med dig är det enkelt, jag behöver inte fly. Jag får koll på mig själv, litar på mig själv, trivs med mig själv. Min vilja går från utspridd till centrerad. Du och jag, vi, det känns så himla rätt.