Fredagen den 13/6 - 2008
Just nu längtar jag till fredagen den 13 juni år 2008.. Då tar jag studenten och slipper gymnasiet för alltid! (förhoppningsvis..) Då blir det dags för ett sabbatsår, kanske lumpen, och sedan söker man till veterinärhögskolan i Köpenhamn.. Dock pratas det om att man som svensk inte kommer ha särskilt stor chans att komma in där från och med nästa år, så kanske måste jag flytta upp till Uppsala för att kunna genomföra min utbildning där? Ja förutsatt att jag då blir antagen alltså..
Egentligen känns det rätt sorligt att jag redan stakat ut mitt liv framför mig, men det är en säkerhet som inte går att komma undan. Jag behöver inte sitta och oroa mig för vad jag vill göra när studenten varit och mitt nya liv tagit vid. Helst hade jag velat sätta mina och Fridas planer om USA i verket, men vet att hon inte kan eller vill just när ju gått ut. Så längesedan vi satt och planerade att åka dit efter gymnasiets slut, vårt eget gemensamma äventyr. Jag har alltid trott att det var henne jag skulle åka utomlands med ensam för första gången, men nu har vindarna blåst i andra segel och det blir säkerligen Lolli istället. Det är som om mitt säkra liv redan nu börjar falla i bitar, men jag vet inte om jag sörjer eller gläds över det. Ibland känns det som om jag bara håller fast vid min plan för att det var vad jag ville förr, och att jag nu famlar i mörkret utan att veta vad jag egentligen vill..
Kanske vill jag skriva istället? Jag har redan gett upp min dröm om en framtid inom musik då jag inte är en person med den karisma som behövs. Jag har många gånger fått höra att jag har rösten som krävs, men det är också det enda jag har som nog skulle kunna ge en karriär någorlunda chans.. Skulle jag behöva dansa på en scen så känner jag mig så otroligt dum och osäker på mig själv, men om det enda som krävs är att jag behöver sjunga - då kastar jag mig in i det helhjärtat utan att tveka! Att sjunga är nog det jag älskar högst på jorden, över hästarna, vänner, min familj. När jag var yngre ställde jag upp i sångtävlingar och uppträdde så ofta jag kunde. Idag har den delen av mig sakta dött och nu försöker jag desperat att väcka liv i den igen. Ingenting är lika kul som förr, nu är det mer konkurrens och man kan inte säga att man sjunger bra utan att behöva stå tills svars. - Vart tog accepterandet av andras förmågor vägen?
Nä, att livnära sig på skrivandet är nog inget för mig. Det skulle nog ta död på ytterliggare ett intresse. Hur kommer det sig att om man utövar något man älskar alltför mycket och ofta, så tappar man intresset och vill inte fortsätta längre? För man borde ju bli inspirerad och vilja göra mer..
Egentligen känns det rätt sorligt att jag redan stakat ut mitt liv framför mig, men det är en säkerhet som inte går att komma undan. Jag behöver inte sitta och oroa mig för vad jag vill göra när studenten varit och mitt nya liv tagit vid. Helst hade jag velat sätta mina och Fridas planer om USA i verket, men vet att hon inte kan eller vill just när ju gått ut. Så längesedan vi satt och planerade att åka dit efter gymnasiets slut, vårt eget gemensamma äventyr. Jag har alltid trott att det var henne jag skulle åka utomlands med ensam för första gången, men nu har vindarna blåst i andra segel och det blir säkerligen Lolli istället. Det är som om mitt säkra liv redan nu börjar falla i bitar, men jag vet inte om jag sörjer eller gläds över det. Ibland känns det som om jag bara håller fast vid min plan för att det var vad jag ville förr, och att jag nu famlar i mörkret utan att veta vad jag egentligen vill..
Kanske vill jag skriva istället? Jag har redan gett upp min dröm om en framtid inom musik då jag inte är en person med den karisma som behövs. Jag har många gånger fått höra att jag har rösten som krävs, men det är också det enda jag har som nog skulle kunna ge en karriär någorlunda chans.. Skulle jag behöva dansa på en scen så känner jag mig så otroligt dum och osäker på mig själv, men om det enda som krävs är att jag behöver sjunga - då kastar jag mig in i det helhjärtat utan att tveka! Att sjunga är nog det jag älskar högst på jorden, över hästarna, vänner, min familj. När jag var yngre ställde jag upp i sångtävlingar och uppträdde så ofta jag kunde. Idag har den delen av mig sakta dött och nu försöker jag desperat att väcka liv i den igen. Ingenting är lika kul som förr, nu är det mer konkurrens och man kan inte säga att man sjunger bra utan att behöva stå tills svars. - Vart tog accepterandet av andras förmågor vägen?
Nä, att livnära sig på skrivandet är nog inget för mig. Det skulle nog ta död på ytterliggare ett intresse. Hur kommer det sig att om man utövar något man älskar alltför mycket och ofta, så tappar man intresset och vill inte fortsätta längre? För man borde ju bli inspirerad och vilja göra mer..
Kommentarer
Trackback
