Wüeggertz

Någon mer än jag som känner till känslan när man är obeskrivligt lycklig och verkligheten plötsligt slår ner en? Jag har insett min egen roll i livet - leksak. Den där saken som människor plockar fram när de behöver muntras upp och sedan slänger bort när behovet inte längre finns. Kanske borde jag skaffa mig egna leksaker, men det tar emot i hjärtat, jag tror att jag vuxit ifrån det. Jag vill inte längre utnyttja andras känslor bara för att lindra mina egna. Lika lite som jag vill att andra ska göra det mot mig, och som jag vet att dom gör. Ibland ser jag på mig själv i spegeln men ser inte den jag är, utan den andra vill att jag ska vara. Vart tog mitt sanna jag vägen? Slängde jag ut det då hjärtat tog en törn eller valde jag att låta det dö med hoppet?

Innan idag ville jag att han skulle vara upp över öronen förälskad i mig och lämna henne för mig, nu vill jag att han ska hata mig så pass mycket att jag i min tur hatar honom och kommer över honom i ilskan, men vad vill jag imorgon?