Wüeggertz

Spelet är just bara ett spel, men vad händer när det övertar ens liv? Vad händer när man upptäcker att ens handlingar inte längre baseras på känslor och förnuft, utan istället olika nivåer i spelet som man kan uppnå? Maskinen har snart helt tagit över och jag ser mig själv förvandlas till en robot. Jag njuter i stunden, det gör jag, men efteråt finns inget som bekräftar vad som hänt. Samlar troféer som stoppas undan och glöms bort. Hur stor är förlusten av en sorglig människa? Någon som låter sig dras ner av sin omgivning om och om igen. Vänner, familj, omvärlden - hur ska man kunna vara perfekt för alla dem utan att göra någon besviken? En sorglig människa som fastnat för en bekant främling och inte kan ta sig loss. Vad missade jag på vägen?

Jag har min värld, min fantasi och dröm om hur allt ska vara och bli. Oftast överrensstämmer den inte med verkligheten och jag upptäcker efterhand hur min värld krymper för att snart försvinna helt. Vi gömmer oss alla bakom maskar med påklistrade leenden, ingen är felfri och ingen saknar oro och rädsla inför framtiden. Framtiden är inte så långt bort som man tror, den är senare ikväll, imorgon, om en sekund. Var kommer jag att vara då? Kommer jag att vara säker? Ha tak över mitt huvud, mat för dagen och en säng att sova i? Jag lever i en lyx som inte alla får ta del av, och ibland skäms jag för det. Jag skäms över att kunna handla det jag vill, ha ett intresse som kostar tusentals kronor om året, att få pengar av mina föräldrar som jag inte förtjänat, att ha den lyx som så många saknar. Jag försöker att dela med mig, men kan inte göra det i den mängd som jag önskar. Det jag egentligen vill kunna erbjuda, kan jag inte, jag kan inte ge andra den tryggheten jag har och som de saknar. Jag önskar att jag kunde, men det går inte.