Wüeggertz

Romantik. Hopp. Naivitet. Dessa ord är mina motton, för på något sätt är dom alltid medverkande i mitt liv, och det är jag glad över. Det är därför jag kan förälska mig i en kille efter att ha spenderat en hel natt med djupa diskussioner, tedrickande och insikten att vi båda läser en bok på samma sätt. Att jag sedan inte längre är förälskad i honom på det sättet längre, det är en annan historia. Men jag är fortfarande förälskad, i staden han bor i, staden jag vill ha som min egen och som jag inte kan släppa riktigt ännu. Så jag drömmer om den, om hur mitt liv hade kunnat bli där, hur jag återigen fått börja om på nytt i en ny stad. Kanske är de känslor jag fortfarande har kvar för honom egentligen bara en symbol för ett liv jag kunnat ha om jag bodde där, en romantisering av ett liv jag kunnat ha och kanske längtar efter. För jag vet att han inte är den jag söker, men han är en del av symbolismen för mitt London. Han är den vänliga kärnan som gjort det lättare att hitta det okända jag strävar efter. Det jag längtar efter att få utforska på mitt eget sätt. Jag tackar honom för det. För utan honom hade jag aldrig funnit mig själv ensam på Londons gator, givit mig själv möjligheten att fördriva tiden, hitta smultronställen, eller krypa upp mot ett träd i parken för att läsa en bok. Från det sunkiga frukosthaket Frankie's i Acton, till nattklubben Joe's i Camden. Jag är verkligen förundrad, fascinerad och ofattbart förtvivlat förälskad i denna stad. Fem resor dit på 10 månader är inte nog, jag måste tillbaka, snart.

Dagarna går alltid snabbare än vad jag förväntat. Tiden rinner bara iväg tycker jag. För en månad sen stod jag på min systers bröllop och höll tal. Jag sjöng även i kyrkan, grät mer än en gång och dansade tills musiken klingade ut (även om min och kusinens dans fick min mamma att oroa sig över om min klänning skulle hålla sig på plats eller inte).

Det var ett vackert bröllop, och en sak hänger kvar mer än allt annat. Under ceremonien berättade prästen att Peter (brudgummen) inte tyckte om frasen "Tills döden skiljer oss åt" och han undrade om man kunde ta bort eller göra om den. Det var inte på grund av den direkta anledningen som de flesta skulle tro - att han av sin moderna syn tyckte att man i dagens samhälle inte kommer att leva ihop så länge, och därför ville ändra det till något mildare. Nej, det var djupare och mer simpelt än så. Han vägrade att tro på att deras kärlek skulle sluta när en av dom dog, han ville ändra det till något som fastställde att deras kärlek inte skulle skiljas av döden, utan att den skulle leva vidare i evigheten.

Det var ren viljekraft som höll tillbaka mina tårar.

Så nu är jag en svägerska. Kan inte säga att det känns så annorlunda. Dock kan jag erkänna att jag ser fram emot att bli moster. Två månader, sen får jag en liten systerson, och jag är exalterad. Nästan så att jag börjar tycka om alla barn i min omgivning. Men bara nästan.

Brudparet :)

Det har varit ett hektiskt år må jag säga, och jag förstår inte hur tiden har kunnat gå så fruktansvärt fort. Men jag klagar inte. Eller lite kanske. Så mycket har hänt, speciellt det senaste halvåret, och att få ihop allt i ett inlägg är ju egentligen omöjligt. Om någon berättat för mig på tolvslaget den 1 januari 2011 att jag under ett år skulle åka till London tre gånger, återigen säga hejdå till min bästa vän när hon ännu en gång flyttar norrut, uppleva att min pappa gifter om sig, få nyheten att min syster förlovar sig och att jag, JAG!, skulle genomföra ett 10 km lopp, då skulle jag inte förstå hur allt det skulle kunna hända på bara 12 månader. Men det gjorde det. Jag har upplevt så många bra saker det gångna året och jag kan bara le när jag ser tillbaka på alla regnruskiga dagar där jag tyckt att livet bara varit skit. För visst kom solen fram igen, och visst överlevde jag dom där smått förkrossande insikterna om mina egna misstag. Jag har spenderat timmar i soliga Köpenhamn, åkandes båt, drickandes öl, njutandes i parken. Jag har förälskat mig, för att byta ut den mot en annan, och sen byta ut den mot en tredje. Jag har gett en ny mening till uttrycket "En Captain Morgan", solat med solariet öppet i veckor utan att veta det, lärt mig att pandahår egentligen heter pandehår, musikalnördat mig på både hemmaplan och bortaplan. Jag överlevde inte bara året 2011, jag levde under 2011. Så det är inte konstigt att jag stod där på tolvslaget med min flaska Asti och gav ifrån min glädjeskrik när raketerna smällde. Det var en självklarhet att jag skulle fira det som varit och det som komma skall ihop med mina två favoritpersoner. I år har jag satsat och förlorat, vunnit genom mina erfarenheter och vågat gå längre än förut. Det finns väldigt få saker jag skulle vilja ändra på. Det finns så otroligt många saker jag är tacksam över att ha upplevt. Och nu har 2012 börjat. På riktigt.

Sommaren när jag skulle börja lågstadiet köpte jag en kattunge för min veckopeng. Hon var så pass liten att hon fick plats i min pappas handflata, och hon var familjens första katt. Katten Isa. Idag, lite mer än 15 år senare fick hon somna in. Och jag kunde inte hjälpa att undra hur mitt liv kommer att kännas utan henne i det - hon har ju alltid varit där. Vem kan glömma katten som man klädde på dockkläder och bäddade ner i sin barnvagn, för att köra runt med henne i villakvarteret? Vem kan låta bli att sakna katten som kallade på en när man skulle sova, bara för att hon skulle se så att alla var hemma?

Efter tre månaders letande hittade jag äntligen mitt tvättkort. Men så klart så skulle jag först få beställa ett nytt och sen ytterligare ett, för att inget av dem funkade. Tror det var ödet. Så ja, jag kommer kunna ha med mig rena underkläder till London ändå :) Och brillorna mina är på G till Danmark från USA, och kläderna från H&M är också på väg. Herregud vad allt går bra nu då!

Jag längtar verkligen till nästa vecka, att få börja packa ner alla kläder som ska med, lägga ihop alla papper i sina små mappar, slå in alla försenade presenter till vår guide, våndas över att jag inte har några skor som passar till mina kläder och tillsist inse att jag ändå bara kommer ha på mig låga skor när vi ska ut och dansa. Denna gången ska jag fota mer, njuta mer, handla mer och inte snåla inne på Primark. Jag ska inte dissa engelsmännen som vill bjuda på drinkar, nej det ska tas emot, pratas lite och se om det verkar intressant nog. Jag ska verkligen vara på semester denna gången!

Man kan säga att jag lidit utav insomnia nu dessa nätter. Jag vet inte om det är resfebern inför London eller om det bara är eftervirkningarna av måndagens helt underbara konsert. Det har sjungits, dansats, fotats och filmats. Allt detta tack vare en man med en otrolig stämma, ett band med härliga moves och en publik som totalt avgudat varje låt som framförts. Det är en självklarhet att Bruno Mars ska ses fler gånger!

Återigen glömde jag bort att jag har ett litet klotterplank här. Ungefär som att jag brukar glömma kolla min mail som inte kan synkas till telefonen, eller alla hemsidor som inte har en app. Är det då man vet att man är totalt fast i iPhoneträsket? Det enda jag inte är helhypad användare inom ännu måste ju vara Youtubeappen, sjuukt dålig och bara covers när man söker låtar. What's up with that?! Eller faktumet att Spotify inte funkar i DK?

Nu är det knappt tre veckor kvar till London, vilket betyder att jag ligger som ett sträck i parken, försöker sluta bita på naglarna (igen), snålar satan på pengarna och planerar om och om igen vilka outfits som ska med. Och vilka skor! Det må bara vara två månader sedan jag kom hem därifrån, men jag längtar verkligen tillbaka dit. Att få uppleva London som en Londonbo, och inte bara en turist. Vandra genom natten med Maria och känna hur underbart livet är. Vi ska nog allt klara oss! Och om inte så har vi ju några engelsmän som kan visa oss vägen hem.

Dags att hoppa in i duschen, lyssna på härlig musik och fixa till lägenheten innan gästerna kommer. Sista arbetsdagen för veckan avklarad, nu är det helg! :)