Wüeggertz

Hur många gånger det än görs, så är det svårt att välja bort en människa ur ens liv. För varje gång jag gör det så känner jag mig lite mer som Grinchen, även om jag vet att jag gör det för mitt eget bästa. Jag vet hur kärlek känns, jag vet hur det är när förälskelsen sköljer över mig. Och jag kan verkligen inte nöja mig med något mindre. Även om det gör mig till någon som jag egentligen inte vill vara, någon som sårar människor som inte förtjänar det. Om och om igen dras jag tillbaka till samma utgångspunkt och därifrån får jag återigen arbeta mig uppåt. Men varje gång så provar jag att ta mig i en annan riktning. För att se om det gör någon skillnad. Och det gör det. Kanske inte alltid den skillnaden som jag helst önskar, men närmre mitt mål kommer jag ändå. Tyvärr kan jag inte alltid kalla mig oskyldig när det kommer till andras brustna hjärtan, men dem kan inte heller uteslutas när mitt hjärta får sig en törn. För hur vi än gör så sårar vi varandra med våra halvhjärtade försök efter lycka. När vi inte längre letar efter Mr Right, utan istället hittar vi Mr Right Now. En mindre finslipad version utav det önskade. Någon som kan ge oss lite av den uppmärksamhet vi önskar, men inte i närheten av den sanning vi egentligen behöver. Så när jag idag igen valde att utesluta någon ur mitt liv, att placera den i den yttersta delen utav vännerfacket, så gjorde jag det med vemod och lättnad. När jag finner mig ett steg längre från den där tryggheten, så kommer jag även ett steg närmre den. För genom att välja bort det som inte stämmer ger jag mig själv en chans att hitta det som gör det. Och det kan verkligen inte kallas fel. Trots att handlingarna på vägen dit ibland kan verka tvivelaktiga.

Överallt strävar vi efter att nå jämlikhet i samhället. Men när vi kommer till dejting, game, ja allt som handlar om uppvaktandet av en andra part, där kommer det aldrig kunna bli fifty-fifty. På ett sätt känner jag mig sorgsen över det hela. Speciellt eftersom jag känner mig vara en av dem som står i spetsen för kvinnors utveckling av sitt eget game och att man ska få ta för sig. Vi pushar för att tjejer ska bli självständiga och våga gå fram till killar istället för att vänta på dem. Tjejer ska lägga sina kort på bordet, och mer eller mindre ha likadant game som killar. Men medan de utvecklar sig, tar mer plats och blir jägarna, så står killarna kvar på samma ställe som innan tjejernas utveckling började. För när vi tjejer nu så att säga försöker skippa själva ”spelet” och säga rakt ut vad vi känner och vill, så är de flesta killar fortfarande beroende av just detta spel för att attraktionen ska kunna hållas vid liv. Vi kämpar för att komma närmre dessa killar i våra drömmar och fantasier, men våra handlingar och nyfunna metoder skrämmer bort fler än dem lockar. Så vad gör vi när vår egen utveckling stjälper oss istället för att hjälpa oss?

Å andra sidan gillar jag ändå spelet, känslan av att känna mig lite jagad, spänningen vid de första mötena och nervositeten man kan få över ett sms som inte är helt tydligt. Detta betyder dock inte att jag är särskilt bra på det. Verkligen inte när det kommer till någon jag gillar. Men det är charmen i det hela, att jag faktiskt inte kan spela något spel när jag är småkär. Jag blir den där klumpiga tonåringen med fjärilarna i magen och alla hennes teorier om livet. Hon som sitter och fördömer kärleken medan hon pratar med den hon gillar, som totalt missar logiken i diskussioner, inte hör vad han säger för att hon är så upptagen med att njuta av hans sällskap, och glömmer vilket håll hon ska gå på vägen hem.

Så jag vill i högsta grad använda mig av mitt game, vara den som jagar och träffa killar som både klarar det och ej. Men samtidigt vill jag bli jagad. För i bakhuvudet finns det fortfarande en röst som säger mig, att en kille som inte kommer till mig först, han är lättare att byta ut. Kanske är det min dröm om den långa bredaxlade killen som väljer just mig och skyddar mig mot omvärlden, även om jag inte behöver det. Det är svårt att tacka nej till tanken om grådisiga kvällar, gående i armkrok och småskrattandes åt dagens alla underliga bestyr. Detta sker ofta i mitt liv, men med en väninna vid min sida, och då handlar samtalen oftast om den där andra halvan av ens liv, ens drömmar och mål. Men hade vi fått välja så hade det varit en annans arm vi höll där i mörkret. Det är enkelt. It's a man's world.

För det är vad vi gör. Sätter först fram en fot och därefter den andra.
Lyfter blicken. Tänker. Handlar. Känner.
Släpar våra kors ur skuggan in i hoppet om ännu en natt.
Knuffar våra modiga hjärtan mot löftet om en ny dag.
Med kärlek - det passionerade sökandet efter en annan sanning än vår egen.
Med längtan - den rena, outsägliga åtrån efter frälsning.
Ty så länge ödet låter oss vänta lever vi vidare.
Gud hjälpe oss. Gud förlåte oss. Vi lever vidare.

Jag är bara 20 år, ändå oroar jag mig ibland över att jag kanske aldrig hittar den där riktiga kärleken igen, att jag ska leva ensam. Ikväll är ett sånt tillfälle när det slår mig utan förvarning. När min storasyster var i min ålder, då hade hon träffat sitt livs kärlek, honom hon idag bor tillsammans med och planerar att skaffa barn med inom några år. Mina flesta vänner är inne i seriösa förhållanden och förlovningarna börjar till och med poppa upp här och var. Och vart står jag just nu? Mer eller mindre ensam i ett annat land, utan dessa vänner. Flyktiga vänner finns här på min sida av sundet, men inga jag ankrar mig fast vid. Även dessa har förhållanden, ja förutom dom killar jag träffar ute på krogen. Om och om igen säger jag till människor att inte nöja sig med vad dom får, utan att dom ska sträva efter det som får hjärtat att ta ett extra skutt, att inte ta vad som erbjuds i brist på något annat. Ändå finner jag mig själv att leka med tanken emellanåt, för trots att jag är en person som klarar mig väldigt väl på egen hand så mår jag som bäst när jag är med någon. Det är då jag verkligen får leva. Jag säger inte att jag är trasig just nu och att jag behöver något att komplettera mig, men vetskapen om att man har någon som väntar på en, den är oslagbar och jag saknar den. Den gör mig trygg och modig, samtidigt som känslorna skrämmer skiten ur mig varje dag. Jag minns hur det kändes att slås utav känslorna för en annan person varje gång jag såg på den, att fyllas utav värme på grund av ett leende och sakna någon varje sekund som gick. Det är att älska, vilket skiljer sig så från alla förälskelser man kan ha. Smått förälskad blir jag då och då, men det går över lika snabbt igen, och varje gång är det i personer som faktiskt inte kunnat ge mig något överhuvudtaget ändå. Men det är tanken om att dom kunnat göra det som triggat det hela, och drömvärlden tar över verkligheten. En förälskelse visade sig dock vara äkta och den hänger fortfarande kvar sen början utav sommaren. Dit vill jag tillbaka, till dom ljumna sommarnätterna där han var i mitt sällskap, den speciella dragningen till honom och den nästan elektriska spänningen mellan oss. Men hans förflutna, hans nutid och hans redan skrivna framtid, det gör det svårt för mig och önskan om att vara nummer ett i hans liv. Istället blir det att vara nummer två, och ha kravet om att vara mer vuxen än vad jag egentligen är. Ibland undrar jag om han bara är omedveten och inte reflekterar över alla sina konklusioner. Kanske vore det enklare så när jag ändå aldrig kan läsa människor för min personliga vinning.

                                                                         

Jag gick nyligen och förälskade mig i en kille. Något jag tvivlade på att jag skulle kunna igen, men det gick, och mycket lättare än väntat. Men min timing var fel, två år försent faktiskt, och förälskelsen blev mer ett onödigt ont i en påbörjad vänskap. Så jag lämnade känslorna bakom mig och var återigen tillbaka på ruta ett. Det är lite ironiskt faktiskt, att jag alltid finner mig i situationen att få känslor för dom killar som jag ändå inte kan vara med just då. Kanske är det en egen rädsla för att bli uppbunden som gör att jag letar efter dem som inte heller kan ha något riktigt utav en eller annan anledning. Sen jag flyttade har mitt liv blivit mer stabilt, och det är verkligen en lättnad, men när det kommer till killar så är bergochdalbanan värre än någonsin. Dom jag inte vill ha, dom förälskar sig i mig och dom blir jag inte av med, men dom som jag kan tänka mig att behålla i mitt liv, ja dom rinner igenom fingrarna, bara för att jag inte har tiden med att engagera dem nog i min redan fullspäckade vardag. Inte för att jag har svårt att träffa killar, nej tvärtom, dom är överallt, men det blir nästan ett överslagsbeteende istället och jag står bara still istället för att kasta mig in i skaran. Jag tänker för mycket på mina vänner och att inte lämna dom ensamma, att inte prata alltför mycket om mitt festande pga det så kallade ryktet och att konstant få höra "Men du skaffar väl inte en dansk pojkvän?, då kommer du ju aldrig hem!". Det är lite svårt faktiskt, jag gillar ju danska killar, dom är fina att titta på, pratar sådär lagom gulligt, men när det kommer till en kille att spendera min tid med och kanske även min framtid, det låter nog lite hemskt men, där passar bara en svensk kille in. Ja, för jag vill kunna vakna på morgonen och viska det första jag kommer att tänka på i hans öra utan att behöva översätta det i min hjärna först och eventuellt även behöva upprepa mig för att han inte förstod den första gången. Någon som kan få sin beskärda del av min rappkäftiga svenska och som kan skratta åt mitt hyckleri när jag efteråt lägger oskyldigt huvudet lite på sned och ler barnsligt.
Är det för mycket begärt?

I sin strävan efter utveckling glömmer man ibland bort att vissa saker faktiskt betyder något i efterhand. Vi blir blinda i jakten efter resultat att resan dit inte spelar någon roll längre. Jag har själv alltid strävat efter perfektion och på vägen glömt bort att se på de saker som gav större innebörd för mig. På många sätt har jag faktiskt min flytt ifrån storstaden att tacka.

Ja det var ju så att jag under mina tidiga tonår flyttade ut på landet med min mamma och på så sätt avskiljdes från mina vänner och festmentaliteten som pågick när man var fjorton år, den så kallade fjortis-eran. Det nya livet och människorna jag lärde känna gjorde att jag inte var lika driven att ta mig hem till min pappa i storstaden om helgerna, utan istället hängde jag på en fritidsgård, spelade biljard, och körde filmkvällar om och om igen. På ett sätt saktade det ner min festutveckling och även den sexuella utvecklingen.

När min bästa vän genom hela livet förlorade sin oskuld som trettonåring var jag fortfarande okysst, och när hon var inne på sin tredje ”seriösa” pojkvän hade jag fortfarande inte haft en enda. Just då såg jag det som jobbigt och undrade om det var något fel på mig. Men idag är jag glad över det hela. När jag väl fick min första kyss vid fjorton års ålder var det av killen jag var upp över öronen förälskad i, och när jag som femtonåring förlorade min oskuld till honom ångrade jag det aldrig.

Min första fylla kom inte förrän i slutet av nian, och sedan dröjde det till gymnasiet innan min andra. Och när det gäller pojkvänner har jag endast haft ett fåtal förhållanden, varav endast ett varit riktigt seriöst, och då hjärtkrossande när det brast. Förälskelserna däremot har varit fler, men dom har även inte betytt tillräckligt mycket för mig för att jag skulle vilja ha något mer utav det.

Många tror att mitt självförtroende och min självkänsla beror på popularitet, men jag kan inte hålla med. Det har varit en inre utveckling efter min 18-årsdag och faktumet att jag aldrig lärde känna kroglivet ur en annan synvinkel än den jag fått presenterad för mig här på forumet. Det hela var ”Livet är en lek”. Jag var nämligen varken populär eller opopulär under min skolgång, jag var den som egentligen inte brydde sig om vilket.

Jag hade mitt lilla gäng, vi som gillade musik och varandras sällskap. Vi som sjöng på varenda skolavslutning och på ett sätt gömde oss bakom våra röster – jag vet att jag gjorde det. På scenen var jag alltid oantastlig och det blev min säkra zon. (Nu vet ni varför jag är så galen i karaoke.) Sången gjorde mig självsäker och än idag utnyttjar jag den när jag känner mig vilse eller nervös. På krogen blir det en liten melodi i huvudet när det är dags att slappna av, sedan ett djupt andetag och stegen fram till det nya namnet i min kontaktlista.

Säkerheten i mig själv har gjort att jag inte går hem med någon jag inte anser vara ”värdig” mig, men jag minns även hur det var att vara nykläckt krogprimadonna med killar som drog i en från höger och vänster. Då blev det många ångrade krogragg med ångesten krypande dagen efter. Sex var bara sex, och jag tyckte att det var aldrig mer än mediokert. Men från och med kvällen jag träffade en kille som var ett riktigt djur i sängen, som tog mig hårt och visade hur sex skulle vara, då var jag förstörd för all framtid.

Jag visste vad jag förtjänade, vad jag ville ha och att ta hem killar blev en större utmaning än förut. Nu var det inte bara sex som krävdes, utan riktigt bra sex, sex som mättade alla behov och som inte var puttenuttigt och frågande. Det fick en helt ny innebörd och vikten utav sexets kvalitet var orubblig.

Så idag kan jag kalla mig kräsen med en god innebörd. Inte kräsen i ursäkten att jag inte får det jag vill ha, utan för att jag vet vad jag vill ha, vad jag förtjänar, och inte nöjer mig med mindre. Jag vet vad som krävs av mig själv för att vara nöjd och inte göra det som får mig att ångra. Det låter egocentriskt, men min tid är värd mer än att slängas bort på det jag i slutändan önskar bort, då är det bättre att fylla det med upplevelser och roliga historier.

Sen finns det ju skräckexemplen i ens liv som man velat sudda ut pga pinsamheten i det, men även behålla då det faktiskt ger en jävligt bra historia. Livet som jag numera lever har gjort mig mer erfaren både sexuellt och socialt än de flesta utav mina vänner, men jag erkänner mig även besitta kunskapen om det så kallade goda livet när man insett vikten utav betydelsen.

Så under din egen resa har du säkerligen stött på många olika upplevelser du idag kallar erfarenheter, och om du inte gjort det ännu så kommer du snart att göra det om du tillåter dig själv. Det är inte fel att vara kräsen så länge det inte begränsar dig, och det är definitivt inte ett säkert kort att välja kvalitet framför kvantitet.

Jag har så många gånger kommit underfund med att dom senaste försök jag haft med mina så kallade nystarter har ju egentligen varit rätt patetiska. För inte har det handlat om att gå vidare, nej, det har varit ett utdraget försök om att få tillbaka det jag förlorat. Alltid maskerat i tankarna "Om jag blir smalare, snyggare, roligare, sexigare, då vill han väl ha mig igen..?". Tänk vad många års plågande jag kunnat spara mig själv om jag inte drömt om den där sekunden där jag skulle få visa vad dom alla gått miste om. Men man gjorde ju samma misstag om och om igen, och inte fan lär man sig. Det är faktiskt inte ens lönt att lova mig själv en ändring, det enda jag kan göra är att försöka, bli den där avlägsna vännen som aldrig skickar det första smset eller minns speciella dagar. Fast jag är ändå på bättringsvägen, jag tröstäter inte, jag gråter inte, relaterar inte till dåliga kärleslåtar, nej jag bara existerar i det glada. Jag pratar med mina vänner, sköter mitt jobb, försöker hålla bra kost och träning. Helt enkelt en ny livstil, och denna är lite mindre dramatisk. Sen blir det ju en stor eloge till mig själv för att jag lämnat min lilla bubbla ytterligare. Idag bokades biljetten till mitt Stockholmsäventyr i maj, en bal på slottet är precis den motivationen jag behöver! Inte killarna som en gång påstods bry sig.

Jag tror att vi alla mer eller mindre har en höstdepression så här års. Det finns enkla botemedel, gå ut i solen, umgås med vänner, ha roligt när man känner sig som mest nere. Men ibland vill man också vara nere på botten, få lida lite när man inte orkar ta sig upp. Stanna i sängen hela dagen och lyssna på musik, sorglig musik som kopplar en till sin så kallade sorg. Ända sedan jag såg New Moon har jag haft en gnagande känsla i bröstet, den där jobbiga ihåliga känslan som inte försvinner. På något sätt är jag tillbaka där jag var för sex månader sedan. Vad gör vi när våra hjärtan inte längre existerar? I söndags rensade jag ut allt som kopplar mig till mina minnen och efter att jag lämnat dom till Tilda och hon gjort sig av med allt så blev det så mycket tystare inombords, men samtidigt väldigt ensamt. Igår stod jag och skulle plocka ihop några lussekatter i affären, när jag gick ut därifrån hade jag valt alla dom utan russin i, trots att jag älskar russin, men min hjärna var i det förflutna och handlade till någon annan och inte mig. Ibland undrar jag om det någonsin kommer att finnas någon annan, för min inkapacitet att känna något gör mig ibland rädd. Antingen glad eller tom, inget mellanting och inget extremt. Jag vill inte bli tvingad att behöva välja, för jag vet redan vad valet blivit, och så småningom hade det förtärt mig. Det är som att jag inte lämnar skuggorna, solen når inte fram till mig, och jag stannar kvar i det jag fortfarande känner till och håller kärt. Även om det betyder en film som om och om igen påminner mig om en hjärtkrossande svek och vägen som aldrig leder tillbaka till helheten. Jag saknar fortfarande min bästa vän.

So tell me when you hear my heart stop,
You’re the only who knows
Tell me when you hear my silence
There’s a possibility
I wouldn’t know

Inatt skrev jag kärleksbrev i sömnen :P Och jag kom ihåg exakt vad jag skrivit sen när jag vaknade. Intressant, kanske ska man börja med det på regular basis? :P