Wüeggertz

Jag hade aldrig kunnat tro att bowling skulle ge mig träningsvärk. Var det mina exellenta moves som orsakade det, eller en väldigt otränad kropp? Men jag vann två rundor. Alltså kan det inte ha varit helt fel. Det var att fira farmors 70-årsdag som stod på agendan, vilket innebar att äta ihop med släkten, slänga tunga klot och fascineras över att jag faktiskt gillar min kusin som har blivit världens charmtroll. Men ännu hade jag inte på känn att det skulle straffa sig när jag vaknade imorse. Nejdå. Det blev en tripp till centralen för att möta upp med kusinen, åka till min lägenhet, bli klippt och börja förfesta. Sminket skulle på, håret fixas och peppningen inför Copenhagen Masquerade startades med Sabai. Målet om att vara där innan tolv uppfylldes inte helt. När klockan blivit ett var det en påbörjad bussresa ner till Nationalmuseet, sedan ett lyckat försök att hitta rätt från hållplatsen. Dock var det svårare med en bankomat. Fast efter ett par rundor upp och ner för samma gata så hamnade vi på rådhusplatsen och där fick vi vårt byte. Men inte förrän efter uttrycket "Tänkte du på Kempe eller?" hade myntats. Att använda sig av Maps i telefonen är svårare än vad man tror. Speciellt om man läser kartan på fel håll. Så när den lilla visaren nuddade tvåan, då kom vi in på festen. I ett virrvarr av människor som gömde sina ansikten bakom masker dansade vi. Beat efter beat, låt efter låt. Rytmer som pulserade genom kroppen och refränger som var tvunga att sjungas med i. Vi stötte på tre herrar som inte hade något särskilt i skallen, och inte heller hörde vi vad dom sa. Ändå fortsatte dom att försöka hålla igång vår väldigt ytliga konversation. Andra försökte att snurra runt med oss på dansgolvet och vi kunde inte låta bli att skratta lite hjärtligt åt deras engagemang. Så plötsligt tystnade musiken och vi insåg att vi dansat bort småtimmarna och festen hade slutat innan vi var redo att gå hem. Precis som resten av alla andra flottsuktande nattvandrare hamnade vi på Donken, åt våra efterlängtade burgare, tryckte i oss halvgamla pommes och klagade över att colan smakade utspädd. Och så pekade vi och fnissade åt alla som somnat med huvudet på en burgare. En resa hem, en väldigt skön säng, och insikten att jag skulle börja jobba om sex timmar. Så det gick att somna trots min sängkamrats väldigt höga snarkningar. Dessutom gav jag nog igen när mitt alarm ringde om och om igen ett par timmar senare. Träningsvärken hade infunnit sig och att lämna sängen var helt klart inte alternativet jag helst velat satsat på. Det blev en seg bussresa ut till Gentofte. Utrustad med solglasögon och längtanen tillbaka till sängen. Lyssnandes på musik som ändå fick mig att vakna till liv och känna att denna söndagen var inte så hemsk trots allt - I wanna motherfucking rock your world

So I surrender
To every word you whisper
Every door you enter
I will let you in

Hey, boy, I really wanna see you
If you can go downtown with a girl like me
Hey, boy, I really wanna be with you
'Cause you my type oh na na na na

Hur många gånger det än görs, så är det svårt att välja bort en människa ur ens liv. För varje gång jag gör det så känner jag mig lite mer som Grinchen, även om jag vet att jag gör det för mitt eget bästa. Jag vet hur kärlek känns, jag vet hur det är när förälskelsen sköljer över mig. Och jag kan verkligen inte nöja mig med något mindre. Även om det gör mig till någon som jag egentligen inte vill vara, någon som sårar människor som inte förtjänar det. Om och om igen dras jag tillbaka till samma utgångspunkt och därifrån får jag återigen arbeta mig uppåt. Men varje gång så provar jag att ta mig i en annan riktning. För att se om det gör någon skillnad. Och det gör det. Kanske inte alltid den skillnaden som jag helst önskar, men närmre mitt mål kommer jag ändå. Tyvärr kan jag inte alltid kalla mig oskyldig när det kommer till andras brustna hjärtan, men dem kan inte heller uteslutas när mitt hjärta får sig en törn. För hur vi än gör så sårar vi varandra med våra halvhjärtade försök efter lycka. När vi inte längre letar efter Mr Right, utan istället hittar vi Mr Right Now. En mindre finslipad version utav det önskade. Någon som kan ge oss lite av den uppmärksamhet vi önskar, men inte i närheten av den sanning vi egentligen behöver. Så när jag idag igen valde att utesluta någon ur mitt liv, att placera den i den yttersta delen utav vännerfacket, så gjorde jag det med vemod och lättnad. När jag finner mig ett steg längre från den där tryggheten, så kommer jag även ett steg närmre den. För genom att välja bort det som inte stämmer ger jag mig själv en chans att hitta det som gör det. Och det kan verkligen inte kallas fel. Trots att handlingarna på vägen dit ibland kan verka tvivelaktiga.