Wüeggertz

Nattpromenader är bra för mig. Som en uppfriskande dusch ger dem mig nya perspektiv och många av mina "problem" har lösts under dessa stunder. Igårnatt, på min promenad hem från bussen slog det mig - min one-itis, jag har den bara i brist på något bättre.. Sjukt va? Att man låser sig vid något bara för att det ska så vara. Oftast är alkohol inblandat, är det verkligen så illa att man ska behöva dricka? Verkligen inte! Men ändå börjar jag sakta att undra..

Okej, let's take it from the beginning. Jag blev bränd, rejält bränd i somras. Inte den där "min sommarförälskelse svek mig med en annan" utan på ett djupare plan. Psykisk misshandel funkar på många olika sätt - vissa mer effektivare än andra. Någonsin analyserats sönder av en annan? Att någon du litade på fullt ut började att förklara för dig varför du gjorde saker och ting och att du trodde den. Jag blev nerplockad i småbitar av någon som sade sig bry sig om mitt bästa. Utifrån detta har jag byggt upp mig själv till en bättre version av mig själv, men ändå finns det svagheter och vissa saker som inte går att ändra över en natt. Efter min sk "uppbyggnad" träffade jag min one-itis, någon som faktiskt inte var det jag sökte men det klickade ändå. Detta var någon man kunde ta hem och faktiskt presentera för sina föräldrar, min mamma pratar fortfarande om honom sen jag nämnde honom någon gång i början (sist hon tog upp honom var idag!). Jag är inte intresserad av svärmorsdrömmen, den är inte något som lockar i nuläget. Anyhow, riktigt bra i början - inga invändningar alls. Men det sinar som alltid och jag vet att det inte är något som passar mig längre, men ändå bestämmer man sig för att hålla fast i det som är någorlunda bekant. För om man släpper det man redan har, tänk om man inte hittar något annat?

Detta är ingen bra inställning för någon som håller på med game, men alla har sina svackor. Just nu tar min sin form. Desto fortare jag når botten, desto fortare kan jag ta mig upp igen.