Wüeggertz

Allt jag skriver är bara ord, ord som ska spegla känslor och funderingar. Men kan ett ord verkligen ge känslan rättvisa? Ord är bara en metafor för vad som är, inte själva förklaringen. Hur ska någon som läser vad jag skrivit kunna förstå min frustration eller lycka? Det enda man kan göra är att ge sig en egen bild och sedan tror man att man känner med personen, känner personen, dess innersta tankar och hemligheter - som om man vore gamla vänner. Egentligen är det ganska bisarrt att man skriver allt om sig på ett öppet klotterplank som alla kan se. Inga tankar göms, utan allt kommer ut och får sina "fifteen minutes of fame". Men man väljer att skriva allt, inget lämnas åt slumpen. Det är terapi, en bra sådan, som låter en fungera i sin vardag.