Wüeggertz

Jag ger upp, orkar inte hitta en anledning att ta mig ur detta längre. Jag ger vika för ödets ironi och faller tillbaka längst bak i ledet ytterligare än en gång. Denna gången trodde jag att jag hittat rätt, nu var det min tur, men icke. Men jag får skylla mig själv, får ge mig all skuld då jag inte förtjänar att lägga den på någon annan - allt är mitt fel. Jag väntade för länge och tillhörde fel åldersgrupp, men mest av allt erbjöd jag dig inte mig. Aldrig mer ska jag hoppas i mörkret, aldrig mer ska jag leva med en dröm. Drömmar är till för förlorare, de som inte vågar komma någon vart. Aldrig mer ska jag drömma om något jag inte kan få, och aldrig mer ska jag se något för vad det inte är - det är alltid en stor lögn dold av det ljus som skiner.

Inatt ska jag älta min så kallade förlust, låta mig pinas av ödet. För att imorgon ta på mitt oberörda ansikte igen och låtsas som om inget hänt, för det har det ju inte. Inte för mig, aldrig för mig. Det är som om jag är ämnad att vara fast i ovisshetens hårda grepp, fast mellan ett förhållande jag inte vill ha och ett jag aldrig kan få.