Min sanning
Igår låg jag och funderade på sanningen om mig - den som knappast jag själv vet. Men jag kom fram till en slutsats som inte var särskilt charmerande i mina ögon, men ändå en äkta som jag kommer att få leva med.
Min sanning är först det uppenbara, ja ytliga kan man även säga - Jag är en svensk tjej på 17, snart 18 år, med utseendet blond, blå ögon, synliga kurvor (om man ska beskriva det snällt) samt ett någorlunda sinne för dagens mode. Det här med slavisk dyrkan av kläder och dylikt är inte väldigt stor egentligen, men jag skulle gärna vilja kalla mig materialistisk och vinstbenägen. Som vilken annan stenåldersmänniska vill jag vinna över alla och kan ärligt talat säga att jag blir sur om någon kommer på platsen över mig - även i Singstar som oftast är mitt sätt att häva mig över andra. Och då kommer vi in på musiken, den som känner mig vet att jag älskar att sjunga över allt och att jag även vet att jag har en helt okej sångröst (även om jag ibland gör mig skyldig till nekande i fiskandet efter komplimanger) . Ja själva musiksmaken som jag har är enkel - allt som jag kan sjunga med i där min röst låter någorlunda bra, alltså kan vi lätt utesluta de flesta inriktningarna av metal och punk. Fast som alla andra har jag ett band som jag håller i hårt - mitt är Clark, ett malmöband som jag är nästintill ensam om att gilla i min vänskapskrets och detta gör mig faktiskt stolt! Jag har inte fallit för grupptrycket genom att frenetiskt försökt att lära in Rammstein eller Lasse Stefanz (Malmö vs Esarp har sina skillnader i musikstilar bland annat), utan har istället försökt att bjuda in de andra i min "Clark-förgyllda" värld - men utan större framgång tyvärr. Tillsammans med min musikstil så har min klädstil också sin egen inriktning, ja jag kan inte precis säga att jag har ett speciellt fack att sätta mig i utan kombinerar allt som jag vill. Det här med att pärlhalsband inte går ihop med Converse - det är skitsnack enligt min mening, båda sakerna är ju snygga så då är det snyggt tillsammans. Men alternativ, det kan man nog kalla min stil överlag, men sen har exhibitionismen ganska stor inverkan på detta. Man klär sig för att synas helt enkelt!
Om man ser igenom det materiella och ytliga kan man faktiskt hitta en människa som är alltför generös med sina pengar, någon som gärna vill vara alla andra till lags och bli bekräftad, samt ett jäkla humör. Även om detta är mina svagheter så vill jag inte skämmas över dem, för jag vet att de jämnas ut av andra kvalitéer som jag har, ex humor, tillgivenhet, ärlighet och en god själ vill jag säga. Att sitta och rabbla upp bra saker med sig själv är så mycket svårare än att dra upp alla ens dåliga sidor och fel. Ja det är till och med så att jag inte tror på någon annan när de säger bra saker om mig - det kan ju inte stämma eftersom jag känner mig själv bäst, eller? Vad är det för skal som alla andra ser igenom som jag inte kan? Ett skal som gömmer alla de saker som gör att folk antingen hatar eller älskar mig, Tydligen kan man inte balansera på linjen, utan måste välja sida snarast.
Med denna avslutning på kvalitéer inleds vi till förhållanden. Om jag ser på hur jag lever idag och levde förr, vill jag kunna säga att det är ett bra liv med mycket lycka och framgång i allt. Ja det stämmer delvis i alla fall. Skilsmässobarn som jag är, så släpper jag inte in folk på mitt territorium utan att de genomgått flera eldprov först. Kanske är det att otrogenhet och våld kom in i mitt liv redan som 8-åring, och att detta sitter kvar i mig än? Mitt förtroende för vänner är vagt, men när jag hittar någon som det "klickar med" då har den all min tillit och det är svårt att ta bort den. Men, även vänner kan svika - det har jag fått erfara flera gånger och det blir bara värre nu när man blir äldre. Med rädslan för svek blir det även svårare att falla för någon, ja och om jag tittar på alla förhållanden jag haft så kan jag inte säga att något av dem varit 100 % äkta eller seriöst. Vilka dessa gäller och hur det är idag vill jag inte gå in på, eftersom jag anser att det är mitt ansvar att skydda dessa människor från exploatering ur min synvinkel då den inte alltid överrensstämmer med deras. Dock kan jag säga att jag alltid längtar ut ur ett förhållande då jag inte vågar vara "fast", och ha den ständiga rädslan av att saker ska rinna ut ur sanden och bara försvinna.
Detta är min sanning och den får jag leva med, fast jag tror att jag har ganska många år på mig att förändra den till något jag hellre vill representera.
