Wüeggertz

Om sådär 24 timmar är det två månader. Ja två månader sen jag med hjärtat i halsgropen gjorde ett löfte jag fortfarande är bunden vid. Nu är jag inte längre lika säker och jag vill bara ta mig ur allt. Vem är jag att tro att min framtid kan vara lycklig? I flera veckor har jag undvikit att återigen läsa smsen på min mobil, har inte velat läsa dem för rädslan över saknaden som kommer att skölja över mig och sedan lämna mig fylld av ångest och vemod. Fram tills igår så ansåg jag mig vara stark och inte så svag som jag egentligen är. Jag trodde mig kunna klara detta länge till, men jag föll och har ännu inte slutat falla. I början var allt perfekt - du, jag, oss. Men med tiden så började dina brister att framträda allt mer och jag fick ett tvång över mig att anpassa mina sidor efter dina. Alla dina fel skulle vara rätt, även om jag förlorades på vägen. Hur mycket jag än älskar att få höra  hur perfekt jag är och hur mycket du älskar mig, så kan jag inte hjälpa att vilja höra dem från någon annan. Jag vet inte vem, men bara de inte är från dig. Vet inte om det är för att jag vill stänga ute mina känslor, eller om det är för att jag helt enkelt inte trivs längre. Men något inom mig skriker desperat efter frisk luft, en väg ut med en biljett till något annorlunda än min egenskapade men ändå givna verklighet. Jag trodde mig ha hittat min biljett, men den svek, och kvar står jag - förlorad till verkligheten jag så räds för.

Vi firar två månader imorgon. Vi kommer att hinna fira tre och kanske även fyra innan det slutar. Hur får man tag på någon som är okontaktbar? Jag skickade ett sms till dig igår med den naiva förhoppningen om att du kanske iallafall skulle få det. Du har lämnat mig för att dö ensam, och jag bara väntar på min tur att få frid.