Stormens öga
Jag är i stormens öga..
Ibland känns det som om jag fryser fast medan allt omkring mig går snabbare än vad min hjärna kan förstå. Varför ska livet vara så fyllt av alla de frågetecken som aldrig kan suddas ut?
Gårkvällen var både en tid för samhörighet men också förtvivlan och uppgivenhet. Jag tror aldrig förr att jag har kunnat prata om mitt förflutna med någon så som jag gjort med dig, och visst är det sant - jag älskar dig. Tack för att du är min stöttepelare när jag inte längre vill stå själv, och tack för att du ser mitt riktiga jag som göms bakom den fasad jag bär dag efter dag. Vad skulle jag göra utan min hitförda ängel från riket av is och snö?
Likgiltighet - det är vad jag känner när jag blir avskärmad från dig. Är så rädd för att tröttna, och att bli tröttnad på. Men ändå blir jag så frustrerad när jag måste tänka ut precis vad jag vill, för om jag inte vet det då? Hjärtat slår snabbare, och min hjärna skriker ja - men ändå är det en liten röst som viskar nej. Varför?! Du är för bra för mig, och du skrämmer mig. Du läser varje steg jag tar, och inför dig kan jag inte gömma något. Allt privat blir offentlig egendom och jag blir beroende av dig. Ensam är stark, det vill alla kunna säga, men ändå vet vi hur det egentligen är. Alla längtar efter någon att kunna hålla sig fast vid och aldrig släppa, men i rädslan av att hitta fel så väljer vi istället att agera självständiga med absolut inget begär av en annan människas närhet. I djur kan vi hitta samhörigheten otroligt snabbt, men i en människa låter vi oss inte se för mycket. För om man ser någon annan, betyder det att även den ser dig och att du i högre grad måste öppna upp dig och bjuda in till en mer privat värld där kanske ingen annan varit förut. Hur ska man klara av detta utan panik? Hur ska man kunna ge bort en del av sig själv utan att känna minsta uns av tvekan? Jag är en rädd människa, fångad i stormens öga där allt är tyst. Jag väntar bara på att allt ska börja rasa samman medan jag krampaktigt håller mig fast vid minsta lilla trygghet.
Ibland känns det som om jag fryser fast medan allt omkring mig går snabbare än vad min hjärna kan förstå. Varför ska livet vara så fyllt av alla de frågetecken som aldrig kan suddas ut?
Gårkvällen var både en tid för samhörighet men också förtvivlan och uppgivenhet. Jag tror aldrig förr att jag har kunnat prata om mitt förflutna med någon så som jag gjort med dig, och visst är det sant - jag älskar dig. Tack för att du är min stöttepelare när jag inte längre vill stå själv, och tack för att du ser mitt riktiga jag som göms bakom den fasad jag bär dag efter dag. Vad skulle jag göra utan min hitförda ängel från riket av is och snö?
Likgiltighet - det är vad jag känner när jag blir avskärmad från dig. Är så rädd för att tröttna, och att bli tröttnad på. Men ändå blir jag så frustrerad när jag måste tänka ut precis vad jag vill, för om jag inte vet det då? Hjärtat slår snabbare, och min hjärna skriker ja - men ändå är det en liten röst som viskar nej. Varför?! Du är för bra för mig, och du skrämmer mig. Du läser varje steg jag tar, och inför dig kan jag inte gömma något. Allt privat blir offentlig egendom och jag blir beroende av dig. Ensam är stark, det vill alla kunna säga, men ändå vet vi hur det egentligen är. Alla längtar efter någon att kunna hålla sig fast vid och aldrig släppa, men i rädslan av att hitta fel så väljer vi istället att agera självständiga med absolut inget begär av en annan människas närhet. I djur kan vi hitta samhörigheten otroligt snabbt, men i en människa låter vi oss inte se för mycket. För om man ser någon annan, betyder det att även den ser dig och att du i högre grad måste öppna upp dig och bjuda in till en mer privat värld där kanske ingen annan varit förut. Hur ska man klara av detta utan panik? Hur ska man kunna ge bort en del av sig själv utan att känna minsta uns av tvekan? Jag är en rädd människa, fångad i stormens öga där allt är tyst. Jag väntar bara på att allt ska börja rasa samman medan jag krampaktigt håller mig fast vid minsta lilla trygghet.
Kommentarer
Trackback
