Törn
It takes one hundred loves, to balance one scratch on the scales of memory. But the heart is like a rock on the shore swallowed by the waves. Love will take shape through the many scratches.
Jag vet inte längre vad jag känner, om jag känner något och varför. Hur vet jag att det finns något där överhuvudtaget och att det inte bara var ord som förtrollade mig än en gång? Jag känner mig tom, ja ännu tommare än innan om det går. Jag försöker intala mig att det inte är ett svek utan bara en brist på uppmärksamhet som inte varar för alltid, men innerst inne säger något mig att det är precis som förut och att det inte går att komma undan. Kanske är det ett tecken på att mitt liv inte ändrats? Utan att jag bara har gjort några tafatta försök att vara något bättre än vad jag egentligen är? Hur vet man vem man är och vem man egentligen ska vara?
Att få en törn är bra för hjärtat, man lär sig att det läker och att man sen ska kunna öppna det igen. Men varför utsätter folk sig för det gång på gång? Hur vågar man kasta sig ut utan att veta att någon kommer att ta emot en? Kärleken uppskattas väl mer när man vet vad det är man letat efter, men med tidens gång så vågar man ju inte leta längre, rädslan för att alltid falla håller en på sin trygga plats i skuggan. Där man vet att man inte kommer att bli sårad då man inte tar de stegen som behövs för att visa sig sårbar. Istället spelar man svår.. Jag fick höra att det går att se genom någon om de försöker att verka oemottaglig. Ensamheten skiner igenom. Men hur går det att dölja ett hjärta som inte längre orkar söka? En människa som jag är inte längre kapabel att älska någon så som jag önskar, det var längesedan den förmågan fanns och den kommer nog aldrig att återfås.
