Mörker

Minnen av saker man helst vill glömma, fragment som dyker upp när man minst anar det, de okontrollerade skakningarna som tar över kroppen medan tårarna rinner med fart ned för kinderna. Jag vill inte minnas. Vill inte känna hjälplösheten. Vill kunna sova en natt. Aldrig förr har jag varit rädd för att sova ensam. I ditt sällskap känns det inte lika svårt, då är jag inte rädd för minnena. Ta aldrig på dig skulden för vad som hänt, det var bara otur. Det enda jag nu kan göra är att tänka framåt, prata om det som hänt och inse - det var inte mitt fel.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0