Ett tacktal..?
Jag är en förändrad människa, så pass förändrad att människor jag känt för något år sedan inte alltid känner igen mig. Det är inte bara till utseendet jag förändrats, utan även i mitt hjärta och sinne. Varje litet ögonblick är jag en ny människa och kommer aldrig att bli densamma igen. Den människan jag är nu är inte den jag vaknade som imorse, inte heller den jag var igår, förra veckan, förra månaden och definitivt inte förra året. Den ständiga förändringen beror till största del på de människor jag omger mig med, och det är dem jag har att tacka för det ”jaget” jag är nu.
Jag vill tacka mina föräldrar för att jag finns till och för att dom alltid stöttat mig trots allt jag gjort mot deras vilja, min släkt för all den kärlek jag fått i alla år tillsammans med äventyrsfyllda minnen jag värderar högt, min syster för den vänskap hon gett mig och för att jag älskar henne mer och mer för varje gång vi ses, min kusin för att hon stått ut med allt jag utsatte henne för under våra första år och för att hon är en av de mest underbara människorna i mitt liv idag, Frida för att hon var min första riktiga vän som jag alltid kommer ha i mitt hjärta och som jag fortfarande alltid vill ringa så fort jag lyckas med något av målen i mitt liv, Jesper för att han var min första pojkvän och som idag är en av mina närmsta vänner och för att han har lärt mig så mycket om tillit och vänskap genom åren, Caroline för att hon kompletterar mig på ett sådant sätt som gjort att jag öppnat mig i nya dimensioner, Shaan för att hon byggde upp mitt självförtroende och är en av de förlorade vänner jag alltid kommer att sakna, Niklas för att han den hårda vägen visade mig hur man överlever hjärtesorg genom att vara min första riktiga kärlek och krossa mitt hjärta utan att själv veta om det, Jennie för att hon alltid låtit mig vara mig själv fastän det varit lite för mycket emellanåt, Lolli för att hon släppt in mig i sitt liv och låtit mig ta del utav det utan begränsningar och för att hon lärt mig hur man litar på folk och att jag är värd mer än vad jag själv tror, Oliver för att han gjorde mig mindre trångsynt och fick mig att känna mig vacker, Jim för att han visade mig hur det kändes att vara älskad och för att han fick mig att älska honom, HG-töserna för att dom kom in i mitt liv och förgyllde mina gymnasieår något så otroligt och för att dom låtit mig styra och ställa över dem när det mer eller mindre har behövts, Malmögänget för att dom varit mina vänner i nästan hela mitt liv och för att jag har fått vara en av dem, Skånegrabbarna för alla härliga utekvällar och insiktsfulla möten som gjort mig mer harmonisk, Julian som lärt mig så mycket om mig själv och hur jag ska hantera mitt eget jag och bli lycklig, sedan sist men inte minst för att han bevisat för mig att romantiken inte är död och allt han lärt mig både fysiskt och psykiskt och för att han fick mig att falla för honom bit för bit vill jag tacka Jonathan som jag önskar all lycka med sin nyfunna kärlek.
Kommentarer
Trackback