Poesi
Självbiografi
Jag lever inget spektakulärt liv
här på gården mitt ute i ingenstans,
sköter mina sysslor i hemmet
går i skolan på vardagarna
och festar bort helgerna i Malmö stad
Inget spektakulärt liv alls faktiskt,
ett liv på landet
ett Svenssonliv
en svensk familj med svenska seder.
Skilsmässobarn nu i elva år
en pappa i en närliggande stad,
som ställer till med fest varje gång jag hälsar på
En gång samlade jag på Spice Girls-kort
och sjöng ”Mama I Love You” framför spegeln.
Jag bodde i ett vanligt villakvarter i Malmö,
avskydde jeans mer än allt,
drömde om hästar varje natt,
lekte med livet varje dag,
hade fler vänner än vad jag kunde räkna till,
sjöng i kyrkan varje söndag,
målade upp min framtid som underbarn.
Jag var inte Guds bästa barn,
långt ifrån det kan man säga.
Drog kusinen i öronen
tog hennes mat och napp,
samtidigt som jag ansåg henne vara min allra bästa vän.
Jag slogs med barnen på dagis,
utsattes för den mildare graden av mobbning,
stärktes av mina erfarenheter,
blev självständig och oberoende av andra.
En dag började jag växa upp,
förändras till något jag inte kände igen.
En främling i min egen kropp som tog över.
Vad jag älskade denna främling.
Som ett glas vatten för en uttorkad hals
släckte den törsten som snörpt ihop mitt sinne.
Hittade min frälsning i musiken och hästarna,
det som fick mig att flyga konstant.
Alltid hade jag vetat
att jag var ämnad för något större,
men vad visste jag inte riktigt än.
Sen splittrades min trygga tillvaro
mitt hem byttes ut mot ett nytt,
förändringen var ett faktum.
Vännerna försvann
utan att jag märkte det,
som sanden i ett timglas
som sakta rinner undan.
Ett nytt liv påbörjades
en andra chans att göra rätt för mig,
men jag misslyckades.
Nyckeln till livet trillade mellan
mina utspärrade fingrar,
ingenting verkade vara av godo.
Då träffade jag honom,
Kärleken,
som gav mig en biljett till expresståget
destination ”min framtid”.
Rädslan byttes ut mot mod
det nya livet hade börjat.
Högstadium gick mot gymnasium,
Hippologigymnasiet,
en skrämmande fascination.
De sista stegen ut i vuxenlivet
här tog jag avstamp,
framtiden låg vid mina fötter.
Betyg så ouppnåeliga kämpades för ändå.
Här fann jag mig själv
i främlingen
som sedan länge ockuperat min kropp.
