Skadeglädjen är den enda sanna glädjen. Eller?
Jag borde ha empati och känna med henne, men jag gör det inte, jag frossar mig i hennes olycka och ser den som ett tecken på min egen lycka. Det är ett bevis på att jag innerst inne är självisk och är mig själv närmst. Varför är jag så pass ond i grund och botten? Lovordar honom och kränker henne. Girlpowern är död.
Kommentarer
Trackback
