Wüeggertz

Okej, läääänge sedan man skrev ett inlägg här med något riktigt innehåll - inte för att mina inlägg brukar vara särskilt djupa, men ändå..

Inatt insåg jag varför jag inte vågar ha ett förhållande, varför jag blir beroende av de killar jag minst ska bli beroende av, och varför jag stöter bort dem som vill ha mig i sitt liv. Förhållandet till min pappa. Jag har alltid haft en bra relation till min pappa, men ändå finns där ett stort gap mellan oss. Det skapades när mina föräldrar skiljde sig och har bara växt sig större för varje år som gått. Jag vet att han älskar mig och jag vet att han vill ha mig där, men jag har i alla år haft dåligt samvete över att jag valde mamma som den att bo med. Jag har alltid varit pappas flicka - så är det bara, men vad händer när pappas flicka väljer bort sin pappa? Inte blir hon mammas flicka för det, nä hon blir ingens flicka. Hur mycket han än säger att han förstår valet jag gjorde som liten, så vet jag att jag sårade honom och jag vill inte såra någon annan på det sättet. Idag distansierar jag mig direkt mot den som vill ge mig en del av dess liv i rädslan om att jag ska såra den. Istället väljer jag att söka mig till dem som jag vet inte kommer erbjuda mig den platsen. Då finns det ingen utom mig själv som jag kan såra. 

Man kan säga att februari månad inte varit det största nöjet precis, men nu är den över och jag hoppas att mars blir bättre. Det har varit motgångar i utgångar, skolan, hälsan, ekonomin, osv. Allmän otur! Jag blev så sent som i fredes natt bestulen på min digitalkamera och plånbok i kön till KB, och jag jagade den jäveln!, jag sprang efter honom två kvarter (i högklackat!) innan jag blev av med honom. Fortfarande är jag arg, jag är riktigt förbannad faktiskt. Någon tog en av de mest personliga sakerna jag äger - delar av mina minnen, och jag kommer inte att få tillbaka dem. Pengarna och kameran som försvann är inte lika viktiga, det går att ersätta, men bilderna kommer jag aldrig att kunna återskapa. Efter våldtäktsförsöket sa alla till mig att jag var tvungen att bli arg, att jag var tvungen att få det ur mig, men jag kunde inte. Nu när jag har ett ansikte att fokusera på, en fegt kryp som livnär sig på andras ägodelar, nu är jag arg och jag kan inte sluta vara det. Jag är arg på honom som tog kameran, arg på mig själv som tog med den ut och arg för att jag inte lyckades komma ifatt honom. All min olycka stör inte bara mitt liv, det påverkar även min omgivning - min mamma speciellt. Jag kan inte med ord beskriva hur mycket jag faktiskt älskar henne, även om vi har våra dispyter oftare än vad vi kommer överens, så är hon min mamma. Bara själva ordet "mamma" inbringar trygghet. Igår förstod jag hur allt som hänt försvagat henne, hon är vad man kallar utbränd, och jag kan inte mer än ge mig själv en del av skulden. Om jag bara varit ett bättre dotter, om jag skött mig till 110% så hade hon inte behövt oroa sig för mig och min framtid, om jag varje dag visat att jag älskar henne och gjort hennes liv lättare. Då hade hon inte haft så mycket att belasta sig med, och då hade det inte behövts drivas så pass till sin spets att hon ska behöva få panikångestattacker när hon umgås med sina vänner.