Wüeggertz

Det som fick mig att börja skriva var känslan efteråt, den stunden där man känner hur alla överflödiga känslor vandrat från hjärtat, ut i handen och ned på pappret. Handen nära hjärtat kallar jag det, att ens känslor så lätt kan sättas på pränt. Varje gång jag skrev ner något nytt så upptäckte jag att jag gång på gång skapade dikter, dikter som skiljde sig från varandra men som ändå hörde samman. Därifrån fortsatte det. Jag skapade nya betydelser för varje ord, kombinerade små uttryck som aldrig satts sidan om varandra. I grund och botten är jag en väldigt djupt känslomässigt förankrad person, detta gör att jag skapar unika känslor för varje människa som kommer in i mitt liv - varje person har sin alldeles egen känsla som stannar kvar även när personen fysiskt sett försvinner. Alla dessa känslor gör mig överflödig i mitt tänkande, jag har svårt att ta vara på mig själv och kan inte fungera ordentligt om jag inte får skriva ner dem. Dikterna hjälper mig att sålla bort allt det som saknar betydelse och behålla de enstaka känslor som jag värderar högre än annat - kärlek, trygghet och lugn. Jag är alltid på väg någonstans, stannar aldrig upp för att tänka efter och ta in alla intryck runtomkring mig. Det gör att kroppen alltid känner en slags oro, en oro om att inte hitta en fristad där sinnet får vila. I dikterna har jag hittat min alldeles egna fristad, min egen terapi, som gör att jag kan finna lugn i de mest stressade situationer. Sedan den dagen jag började skriva mer kontinuerligt har jag blivit en mycket mer harmoniskt människa, och jag tar nu vara på mitt liv på ett helt annat sätt än innan.

Jag vägrar att tro att jag är den enda som går till dikterna när själen behöver ro. I dagens informationssamhälle behöver var och en hitta något som tar oss bort från hysterin kring världens alla problem. Jag säger inte att vi ska sopa problemen under mattan, men alla behöver en paus då och då. Dikterna har räddat mig ifrån mig själv många gånger och jag vet att dem kan göra det även för andra, jag vet att dikter man kan relatera till gör att problemen känns mindre påträngliga. Varje människa tolkar en dikt annorlunda, men ändå kopplar den oss samman. Människor runt om i världen skapar en slags gemenskap där alla är deltagande i ett nätverk utav ord och känslor. Vemsomhelst kan skriva dikter och vemsomhelst kan läsa dikter. Det krävs inget utav den människan som vill dela med sig utav sina känslor, inte heller av den som vill ta emot någon annans budskap. Ålder, kön, hudfärg, bakgrund - det kvittar! Det är vad som finns under ytan som räknas, vad man förmedlar genom sina ord. I dagens samhälle där information finns i överflöd glöms det diktade ordet bort i skuggan av alla de tragedier och samhällsbetingade frågor som cirkulerar. Ord som funnit i hundratals år, och satt fingret på känslor man inte kan beskriva, får substitut och försvinner. Vi behöver orden, de hjälper oss med så mycket utan att vi egentligen vet om det. Även om dikter är just ord så skänker de känslor till människor som inget annat kan göra, man börjar hysa kärlek för språket och vill inte leva utan det. Orden kan skänka trygghet och gemenskap till dem som känner utanförskap, hjälpa sörjande, räddar blygas tungor från att knyta sig, beskriva känslor som inte kan sägas med endast ett ord.

Jag tror att även om dikter just bara är ord, så kan de bringa lugn till människor bara dem ger dem chansen till det. Om dikten uppskattas ger den tillbaka när man förstått dess innebörd. Det är en meditation för själen.

- Sara