Wüeggertz

Satt inne på Facebook och kollade runt bland mina vänner innan idag, och så fick jag syn på bilder på en gammal vän. Det är konstigt för trots att det är snart två år sedan vi bröt nu så kände jag ett sting utav saknad. Hon var en sådan vän jag kunde berätta allt för och faktiskt en utav dem få som är anledningen till att jag är den jag är idag. Jag fick till och med stå emot viljan att skriva en liten rad till henne och kolla hur allt var nuförtiden. Men det fanns ju en anledning till att vår vänskap slutade och jag vet inte om hon fortfarande håller fast vid sitt ogillande för mig. Jag däremot slutade aldrig att tycka om henne, vår kontakt och den vänskap vi hade och som aldrig kommer att kunna ersättas utav någon annan. Det känns faktiskt lite tomt utan henne ibland, för hon var ju en stor del utav mitt liv, min stjärna, som jag höll ihop med i vått och torrt. Tills det en dag sprack och jag kommer aldrig få veta vad det var som jag gjorde så fel, eller hur jag kunnat reparera det. Jag struntade i min stolthet den gången och försökte ställa allt till rätta, men från och med den dagen har vi aldrig haft den minsta kontakt med varandra igen. Det är synd, för jag tror hon hade gillat livet jag lever idag och jag tror att hon hade passat riktigt bra in i det. För på ett sätt var det hon som skapade detta livet åt mig, det var hon som fick mig att se mitt sanna och vackra jag.