Wüeggertz

Kommer ni ihåg när vi alla var små och inte hade varken skola eller framtid att oroa oss för? Våra vänner var det bästa som fanns och grannpojken gifte man sig med bland videungarna. Varje dag var ett nytt äventyr och historierna om skogen vid vägens slut fick en att aldrig gå dit ensam. Vi byggde hus utav höbalarna som bonden balat på fältet och om vintern åkte vi pulka ner för backen på lekplatsen. Sen byggde vi våra alldeles egna igloos som vi sedan satt i och drack varm choklad tills mörkret la sig och våra föräldrar kallade hem oss. På våren och sommaren hade vi lådbilsrace på gatan och aldrig kan jag glömma det tunga åbäket utav plåt som pappa svetsade ihop till oss. Vi hade picknick med saft och kanelbullar på den ökända gravkullen som vi både fascinerades av och var livrädda för. Det var tiden innan Tillysborgs Café stängde ner och varje lördag sprang vi dit för att handla godis för veckopengen, jag minns så väl hur vi lyckligt stod på kö för att få välja ut vårt favoritgodis och hur vi sedan inte kunde komma ut därifrån snabbt nog för att kunna äta upp allt direkt. Sen fick vi vänta en hel vecka innan vi kunde göra om samma sak igen. När våra föräldrar inte var hemma cyklade vi till Barabadet och åt mer glass än vad vi badade och på vägen hem kunde ingen undmärka våra sånger som vi sjöng gång på gång. Jag saknar att vara liten, att inte behöva oroa mig för framtiden och att bara leva i nuet. När vi var små såg vi världen och livet för det undret det är, oavsett vilken dag det var. Vi förverkligade essensen utav Carpe Diem utan att veta dess betydelse. Idag vet vi betydelsen men har ingen aning om hur vi just ska fånga dagen och se den som det mirakel den är, vi kan inte längre gestalta den.