Wüeggertz

Varje människas självförtroende är unikt, det har skapats på ett speciellt sätt och det är några specifika detaljer som bibehåller och förstärker det. Hela mitt liv har det varit sången som gett mig självförtroende och varje gång jag känner mig nere kan jag brista ut i sång och plötsligt känner jag mig stark igen. Men jag vet oxå att om någon jag tycker om klankar ner på mig på grund av min sång så sårar det mig. Att sjunga gör mig lycklig och det är faktiskt en av de enda få saker ingen kan ta ifrån mig. Så länge jag kan minnas har sången varit nyckeln till min innersta frid och det kommer nog aldrig att ändras. Jag sjunger vart jag än går, i bilen, på jobbet, när jag städar, tränar, tillsammans med mina vänner och definitivt när jag har mina utekvällar på stan. Det finns en anledning till varför jag alltid vill sjunga karaoke när jag är ute - det får mig att känna mig oövervinnlig och jag blir peppad till max för resten utav kvällen. Så varför ska grunden till mitt självförtroende tas bort? Hur kommer det sig att det som gör mig lycklig ska enkelt få sållas bort när det inte skadar någon, för sen när har det skadat någon att sjunga i bilen till en riktigt bra låt?