Sommartider, utgångstider, cidertider
Jag gjorde ett väldigt fint fynd på BikBok förrförra veckan, en rosa klänning till min sommargarderob. Det firades med att sticka ut en runda på stan och bli sådär lagom odräglig. Det var dock inte en dans på rosor att få med mig ut den kvällen, det tog en massa tjat från flera håll, fast efter några telefonsamtal satt jag i grannens pickup, drickandes cider, och kördes in till Malmö. Min entré på Stortorget var nog den mest unika den kvällen, vem mer än jag hade fodertunnor på flaket när vi rullade in bakom taxislingan? På var min vackra klänning och ett par lånade skor (själv äger man inte ett par vita högklackade, varför?!). Jag mötte upp med Kim, David och Viktor för att kolla in hur Lilla Torg såg ut den kvällen. Torget var minst sagt fullsmockat och vi tog den lilla vandringen mot Möllan och Nyhavn istället. Där blev det ett par omgångar redbullvodka innan dom skulle stänga och vi tvingades att dra vidare. Återigen fick man känna av dom där hatiska blickarna från andra tjejer, och jag undrar verkligen varför det är så när man är ute. Egentligen borde vi bete oss som killar och dunka varandra i ryggen när det gäller framgångar, inte klösa ut varandras ögon och spotta varandra i ansiktet. Men men, efter Nyhavn blev det KB och där träffade man flera bekanta ansikten som gång på gång verkade fördubblas. Kanske är det så när man inte längre är ute lika mycket, att man lyckas springa in i alla "gamla" utgångsvänner samtidigt. Bara för att puben bytts mot nattklubb blev det inte mindre dricka, nädå, redbullvodkan fortsatte kombinerat med cider och jag dansade loss om och om igen. Som fisken i vattnet kan jag klichéaktigt säga. Dansandet avbyttes kontinuerligt mot luft i rökrutan och socialisering i baren och vid blackjackbordet. I min hast mot rökrutan såg jag ett väldigt bekant ansikte och vände mig om för att hälsa på honom i farten, det jag inte räknade med var det där trappsteget som går upp mot baravdelningen och jag slog bokstavligen talat undan benen på mig själv. Men inte stoppade det en glad Sara, nänä, där satt jag på mina knän och drog tag i hans kavaj med ett barnsligt stort leende. Det enda som kom mellan mina läppar var "I fell, I saw you and I fell!". Jag tror att mitt barnasinne räddat mig många gånger i hans ögon, och även denna gång verkade det funka. Så han hjälpte mig upp, kramade om mig och sedan fortsatte vi på varsitt håll, och jag kunde inte mer än skratta åt min nyfunna klumpighet. För sista gången gick jag ut i den lilla inhägnad som kallas rökruta för att ta luft, men det kan ju inte precis kallas ren luft eftersom alla människor som står där ihoppackade som sardiner röker och blossar för fullt. Avsvalkad tog jag beslutet att bege mig därifrån och det blev pommes på gatuköket intill. Efter en stillad fyllehunger och välförtjänad vila för mina något misshandlade fötter blev det en taxitur till en lägenhet på Östervärn där morgonen skulle tillbringas mellan svala lakan. När förmiddagen kom var det dags för mig att ta mig hemåt, och när jag klev på bussen log chauffören åt mig och sa "Haft en rolig natt?". Jag log stort, suckade glatt och svarade honom "Jadå, kanske en lite väl rolig".
