Förälskelsen, ett övergående eller ståndaktigt ting?

Hur är det med själva förälskelsen, den där hisnande känslan, försvinner det någonsin? Jag kan vakna upp sidan om Jonathan och känna pirret i magen samma sekund som jag ser honom. Efter ett år är jag fortfarande kär i honom och jag är fortfarande förälskad. Det är inte trots alla våra turer fram och tillbaka som jag känner så stark för honom, det är tack vare dom. Alla test som vi utsatt oss själva för och som vi klarat tillsammans. Ting som får en att känna starkare och starkare för varandra, men med tiden falnar tydligen också intensiteten. Kommer det komma en dag när jag inte längre är förälskad i honom utan bara älskar honom? I många förhållande är det endast den ena parten som fortfarande är förälskad och på något sätt känns det rätt sorgligt. Vad har hänt som fått den enas förälskelse att blekna? Tänk om man en dag vaknar upp och så har magpirret försvunnit. Det gör mig rädd att risken finns.

Är förälskelsen en övergångsfas till tryggheten,
eller är den en del av kärleken man har resten utav livet?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0