Wüeggertz

Jag och Lolli hade ett långt samtal igår om kärlek och förhållanden. Vi pratade både om killarna i vårt liv och dom förhållanden vi tror oss ha och inte ha. Desto längre vi pratade desto mer insåg jag hur långt vi båda har kommit under dessa fyra år. Vi har seriösa förhållanden, inte bestämt pojkvän-flickvän-förhållanden, men vilka förhållanden vi än skapar så blir de seriösa på ett eller annat sätt. Dessutom trivs vi med oss själva, är inte rädda för singellivet och behöver inte någon annan för att komplettera oss. Men visst tycker vi om en mans närhet, kanske just för att vi kan njuta av den utan att förlora oss själva på vägen. Jag kan inte säga att jag saknar att ha ett förhållande och jag kan inte heller säga att jag kommer att ha ett snart igen. Det beror helt på vem jag träffar och hur det känns. Ibland kan jag sakna dom små gesterna bara, det där godnattsmset som trillar in en tidig vardagskväll eller ett "jag älskar dig" när jag vaknar upp och tittar in i en sömndrucken blick. Men ärligt talat så är jag livrädd för att slänga mig in i det igen, inte för rädslan av att bli sårad utan av rädslan för att såra. Jag känner mig själv och jag kommer att köra över nästa totalt. Vi lägger det seriösa pojkvän-flickvän-förhållandet på hyllan pga många olika rädslor, men när ska vi våga ta det sista steget och hoppa?