Wüeggertz

Detta är det sista brevet jag skriver till dig, det sista till din samling. Men det betyder inte att detta ska vara ett argt brev, och inte heller ett ledsamt brev. Jag vill att det ska vara ett hyllande brev, en tribut för två människor som älskade varandra villkorslöst trots stora olikheter. Kanske var vi inte så olika. Under våra hårda yttren fanns där två sargade hjärtan som med rädslan av att skadas ännu mer tveksamt lät sig öppnas för en främling. Vem vet vart vi hade stått idag om vi båda vågat ta steget tidigare? Även om jag ofta kan undra, ångrar jag inte det som hänt. Jag träffade dig och du gjorde mig så pass hel som jag kunnat bli, och någonstans på vägen började jag att älska dig. Det var ingen enkel kärlek, den var tuff, men ack så underbar, och om den så kommer att vara min enda är jag nöjd. Det krävs mod för att våga älska, och det krävs styrka för att klara av alla de svallvågor som om och om igen slår mot hjärtat. Kärlek är en oändlig resa med höga berg och djupa dalar, och aldrig kommer man undan hjärtats önskan om att ta den långa vägen hem, just bara för att få lite extra tid. Det var under den resan vi inte längre följdes åt, vi genade på olika ställen och fann oss vilse i varandra, oss själva och kärleken. Där i vår desperation sa vi farväl till varandra och gick skiljda vägar för att aldrig mötas igen. På min väg hem saknade jag något, det var inte bara en del utav mitt hjärta, jag saknade min bästa vän, den som försvunnit i snåret utav svartsjuka. Såg du honom där du gick? Jag har nämligen inte hittat honom igen. Om du ser honom, ge honom mitt nummer, för jag saknar min bästa vän varje dag som går.