När solen inte når fram
Jag tror att vi alla mer eller mindre har en höstdepression så här års. Det finns enkla botemedel, gå ut i solen, umgås med vänner, ha roligt när man känner sig som mest nere. Men ibland vill man också vara nere på botten, få lida lite när man inte orkar ta sig upp. Stanna i sängen hela dagen och lyssna på musik, sorglig musik som kopplar en till sin så kallade sorg. Ända sedan jag såg New Moon har jag haft en gnagande känsla i bröstet, den där jobbiga ihåliga känslan som inte försvinner. På något sätt är jag tillbaka där jag var för sex månader sedan. Vad gör vi när våra hjärtan inte längre existerar? I söndags rensade jag ut allt som kopplar mig till mina minnen och efter att jag lämnat dom till Tilda och hon gjort sig av med allt så blev det så mycket tystare inombords, men samtidigt väldigt ensamt. Igår stod jag och skulle plocka ihop några lussekatter i affären, när jag gick ut därifrån hade jag valt alla dom utan russin i, trots att jag älskar russin, men min hjärna var i det förflutna och handlade till någon annan och inte mig. Ibland undrar jag om det någonsin kommer att finnas någon annan, för min inkapacitet att känna något gör mig ibland rädd. Antingen glad eller tom, inget mellanting och inget extremt. Jag vill inte bli tvingad att behöva välja, för jag vet redan vad valet blivit, och så småningom hade det förtärt mig. Det är som att jag inte lämnar skuggorna, solen når inte fram till mig, och jag stannar kvar i det jag fortfarande känner till och håller kärt. Även om det betyder en film som om och om igen påminner mig om en hjärtkrossande svek och vägen som aldrig leder tillbaka till helheten. Jag saknar fortfarande min bästa vän.
So tell me when you hear my heart stop,
You’re the only who knows
Tell me when you hear my silence
There’s a possibility
I wouldn’t know
