Wüeggertz

Att leva ensam och att vara ensam är en skrämmande tanke för alla. Det kan vara så att vi i rädslan av att just vara ensamma nöjer oss med det som egentligen inte passar oss, bara för att slippa ensamheten. Jag är inte längre rädd för att leva ensam, jag är mer rädd för att bli lämnad, och det gör ju att jag faktiskt inte vågar satsa fullt ut ändå. På något plan är jag fortfarande fast i mitt förflutna och varje dag får jag slå undan tankarna om hur det en gång kändes att vakna upp sidan om den jag älskade och att veta att han skulle finnas där även imorgon. Men när det inte längre stämde var ensamheten ett faktum och den gick inte att fylla igen trots alla försök. Numera är jag så van vid den att det känns naturligt för mig och tanken på att inte vakna upp ensam är en fjärran tanke. Visst sover jag inte ensam särskilt ofta, men dom gånger det händer vänder jag inte längre mig om i sökandet efter en kropp att krypa upp mot. Inte heller drömmer jag om det längre. Jag tror att ensamheten klär mig, även om den utnyttjas utav många. Så när kommer rädslan för att vara ensam tillbaka?