Wüeggertz

Jag är lite missnöjd med mig själv faktiskt. Mitt hjärta ber mig att stanna kvar i Sverige, men samtidigt kommer det inte klara av allt mycket längre till. Ibland undrar jag om jag försöker att fly och det är därför jag så frenetiskt letar efter en lägenhet, som att jag inte kan komma iväg härifrån snabbt nog. Jag har mina stunder när jag känner mig helt tillfreds med livet, sen kommer det dagar när jag bara vill ta mig bort från allt och aldrig mer se tillbaka. I helgen var det en som såg igenom mitt försvar helt och hållet, han upplyste mig om att min stabila fasad gömde något mer ostabilt som kokade under ytan. Han berättade saker om mig själv som bara jag vetat om, och på ett sätt var det skönt att bli så genomskådad, att få höra att jag inte är perfekt. Jag minns faktiskt inte när jag sist kände mig varken perfekt, hel eller lycklig. Det är en av dom dagarna som försvunnit ur mitt minne. Imorse fick jag en förnimmelse av den känslan, ett minne från en stor lägenhet där jag satt uppkrupen i en soffa med datorn i knäet och en mugg med latte i min hand. Det var ett av dom tillfällena jag mäter med lycka.