Wüeggertz

Hela helgen har jag haft min storasyster på besök, och jag märker nu när hon åkt hem hur mycket jag faktiskt redan saknar henne. Även om hon försökt att dra upp mig tidigt på min enda lediga helg, och fått mitt att gå Frederiksberg runt flera gånger har det varit en toppenhelg och jag känner mig återigen peppad för att fortsätta med träningen. Många brukar prata om sin partner som sin andra hälft, den som kompletterar en. Men jag vill nog säga att det är min syster som är den där hälften, för vi är så olika, men ändå är vi som en enhet när vi väl är tillsammans. Varje gång jag träffar henne så är jag glad i hela kroppen, jag vill hoppa upp och ner, skrika rakt ut till alla människor som passerar att "Detta är min syster!". Hon är cool, hon är nyutexaminerad jurist med en publicering i en tidning på gång. Jag har ingen riktig idol, men henne ser jag upp till och är samtidigt så stolt över henne. Man kan ju inte tro att vi skulle vara så bra vänner med tanke på att vi bråkade så himla mycket som små, men klart förstår jag att en fyra år yngre syster måste ha varit jobbig och lite pinsam när tonåren var fullt igång. Men så fort vi lämnade hemmazonen och det var stallet eller resor som gällde, då var vi en enad front. Och egentligen har vi bara två riktiga intressen gemensamt, sången och hästarna. Något som ingen av oss längre har tid till - vilket är en skam. Men om jag ska kunna summera hur det var att växa upp med henne, så måste jag använda det uttjatade ordet lärorikt. För det var precis vad det var. När jag var fem lärde hon mig att läsa och skriva som nioåringarna, och i stallet hjälpte hon mig alltid med mina hästar så dom gick så bra som möjligt när jag red. Så det har alltid varit en trygghet att ha henne där, och när hon väl flyttade hemifrån, då blev det ett hål som hon lämnade bakom sig, men samtidigt så kom vi närmre varandra än någonsin. Att bo under samma tak var påfrestande för oss båda, och när sedan även jag flyttade, då blev det som en ny systerskap. Detta har jag insett bara igenom den där längtanen och saknaden. Att jag inte bara älskar min syster och önskar henne all lycka i världen, utan att jag även vill vara där när hon får det hela. Finns det något bättre än att ha en syster?