Wüeggertz

Idag har varit en perfekt dag, en av dom som inte kommer särskilt ofta, och jag kan inte annat än somna med ett leende på mina läppar. Ja en förnöjd suck sitter även på plats. Det var länge sedan jag kände mig såhär levande, ja lycklig, upprymd. Helt enkelt varit mig själv fullt ut utan orosmoln eller annat som dragit ned mig. I mina öron hör jag You Make It Real på repeat, mitt alldeles egna soundtrack just nu. Inte vill jag pausa eller stoppa musiken, nä men skruva upp ljudet på max och förlora mig själv. Trots att jag aldrig kunnat kalla mig mer vuxen så känner jag mig som ett barn inombords. Du vet den där glada känslan, den som fick oss att tro att vi kunde klara allt, den består inom mig. Ja den försvinner inte med tystnaden, ensamheten, inte heller när tröttheten nu smyger sig på. Men den är så bekvämt inlindad i hela mitt väsen. Jag går långsamt fram, ett steg i taget, lär mig att njuta utav alla detaljer. Mycket lättare än vad jag trodde, även fast jag lätt kan gasa på, bli fartblind, missa flera stopp på vägen. Jag har börjat att falla, men jag vill nog kalla det sväva.