Today was a fairytale
Jag gick nyligen och förälskade mig i en kille. Något jag tvivlade på att jag skulle kunna igen, men det gick, och mycket lättare än väntat. Men min timing var fel, två år försent faktiskt, och förälskelsen blev mer ett onödigt ont i en påbörjad vänskap. Så jag lämnade känslorna bakom mig och var återigen tillbaka på ruta ett. Det är lite ironiskt faktiskt, att jag alltid finner mig i situationen att få känslor för dom killar som jag ändå inte kan vara med just då. Kanske är det en egen rädsla för att bli uppbunden som gör att jag letar efter dem som inte heller kan ha något riktigt utav en eller annan anledning. Sen jag flyttade har mitt liv blivit mer stabilt, och det är verkligen en lättnad, men när det kommer till killar så är bergochdalbanan värre än någonsin. Dom jag inte vill ha, dom förälskar sig i mig och dom blir jag inte av med, men dom som jag kan tänka mig att behålla i mitt liv, ja dom rinner igenom fingrarna, bara för att jag inte har tiden med att engagera dem nog i min redan fullspäckade vardag. Inte för att jag har svårt att träffa killar, nej tvärtom, dom är överallt, men det blir nästan ett överslagsbeteende istället och jag står bara still istället för att kasta mig in i skaran. Jag tänker för mycket på mina vänner och att inte lämna dom ensamma, att inte prata alltför mycket om mitt festande pga det så kallade ryktet och att konstant få höra "Men du skaffar väl inte en dansk pojkvän?, då kommer du ju aldrig hem!". Det är lite svårt faktiskt, jag gillar ju danska killar, dom är fina att titta på, pratar sådär lagom gulligt, men när det kommer till en kille att spendera min tid med och kanske även min framtid, det låter nog lite hemskt men, där passar bara en svensk kille in. Ja, för jag vill kunna vakna på morgonen och viska det första jag kommer att tänka på i hans öra utan att behöva översätta det i min hjärna först och eventuellt även behöva upprepa mig för att han inte förstod den första gången. Någon som kan få sin beskärda del av min rappkäftiga svenska och som kan skratta åt mitt hyckleri när jag efteråt lägger oskyldigt huvudet lite på sned och ler barnsligt.
Är det för mycket begärt?
