Under skinnet på Intuition
Det blev ett långt inlägg på forumet, ett jag faktiskt gillade även om det det är något utsvävande, så trots att det postades i den privata delen så postar jag det även här, så publikt som det bara kan bli. Skriver man något man gillar måste man ju dela med sig.
Jag älskar att vara singel fast vill samtidigt ha någon nära, saknar att ha ett förhållande men är livrädd att vara fast med samma människa livet ut. Jag är en romantiker, en hopplös romantiker, men det skulle jag aldrig erkänna. Hur mycket jag än utstrålar att vara självständig och ibland även lite manshatande så kommer jag aldrig ifrån det där med drömprinsen. Det får inte heller vara vilken prins som helst nej, jag har träffat honom, och nu letas det nog omedvetet efter någon som kan fylla igen det hålet han lämnade bakom sig. Helt korrekt, jag blev dumpad av honom. Kalla honom vad man vill, han är min oändliga one-itis sedan snart tre år tillbaka och dessutom min allra bästa vän. Killen jag hatar mest i mitt liv, men ändå den enda killen som jag accepterat att han lekt med mig (och säkerligen fortfarande gör), för att jag hoppades på en förändring.
Vart ledde det mig? Jag träffade honom för första gången i samma veva som jag mötte killarna som drog in mig här på forumet och i pivotyrket. Det var all den nya informationen om hur killar ser tjejer och jag blev lite utav en maskin i början. Jag läste allt, såg på alla filmer, var i fält varje helg, träffade så himla många killar. Man kan nästan säga att han var anledningen att jag hamnade i hela röran eftersom hans beteende mot mig gjorde att jag sökte bekräftelse bland andra killar, och jag blev bra på det. På vägen glömde jag bort och rensade ut många av dom normer som satts upp för mig själv - hur jag skulle uppfattas av andra, hur jag såg mig på själv och vad samhället förväntade sig av mig som tjej. Alla nya killar förälskade jag mig lite smått i, Michel t ex, även om det bara var en beundransförälskelse som gick över snabbare än den uppkommit.
Det var en förfriskning att för en gång skull inte behöva stå till svars för sin egen dominans och starka personlighet, det gjorde att jag blev mer öppen mot människor jag inte kände. Jag vet inte vad era första känslor var, men min var lättnad. Lättnad över att den första pusselbiten fallit på plats. Jag var varken oskuld, impopulär eller osäker på mig själv när jag hamnade här, men jag kände alltid som att jag krävde för mycket från andra. Idag vet jag att jag inte krävde något alls utan att jag gav dom möjligheten att uppleva saker istället för att stanna kvar på samma plats bara för att det var säker mark.
Hur använder jag mig utav game? Jag är inte typen som går ut och raggar faktiskt. Visst, finns det en snygg kille i baren som jag vill se mer av, då går jag fram till honom. Men jag går aldrig ut för att hitta någon och inte heller är det någon slags förlust att gå hem ensam. Just nu har jag min underbara ”utgångslärling”, min andra i ”utbildningsordningen” faktiskt, som jag drar med på alla klubbar och event jag kan. Det är för mig mer givande än att gå ut för att sukta efter snygga killar och hoppas att dom skulle lägga märke till en. Hon är egentligen min raka motsats i många avseenden – osäker, avvaktande och smått rädd för killar. Fast ju längre hon är ute med mig, desto mer lik blir hon mig allt eftersom timmarna går, och det är den utvecklingen jag gillar. Vi behöver nämligen inte killarna för att vår kväll ska bli kul, men killarna kommer till oss för att deras ska bli det.
Game för mig är inte krogmiljö och alkohol följt utav daygame eller day2’s. För mig är det att vara nöjd med sitt liv och berika det. Att dessutom berika andras är en positiv bieffekt utav det hela. Jag har mitt största game i skolan, på jobbet, i arrangemangsutskottet. Mina kursare är inga jag umgås med utanför skoltid, ändå vet dom att jag är ”the heart of the party” och att jag då och då står som bartender på vår skolpub bekräftar det mer än väl. Ingen annan kör shotrace med gästerna och sjunger Pour some sugar on me i sann Coyote Ugly-anda. Jag behöver aldrig bevisa något om mig själv, dom vet redan det. (Med STOR risk för att låta självgod – inte meningen ^^)
Såå, man kan säga att jag har game, att jag vet vart jag har mig själv och min omgivning. Dessutom vet jag hur jag reagerar i traumatiska situationer och har upptäckt att mitt psyke nog är lite feldraget. Jag blir nämligen aldrig eftertänksam eller rädd trots otaliga skrämslar. Förutom min barnsliga rädsla för mörka hus och skräckfilmer då ja.. Jag är otroligt kräsen, jobbigt kräsen när det kommer till killar. Dom ska ha jobb och/eller plugg, ambitioner och en stark personlighet, tåla att tjejer har många killkompisar och att hon faktiskt haft ett sexliv innan dom. Vet ni hur svårt det är att hitta sådana?! Hehe, klart ni gör
Alltså är jag en tuffing, en sprithävare, barprimadonna, sexslav, hopplös romantiker, och en liten flicka som fortfarande väntar på att drömprinsen ska komma eller kanske rättare sagt komma tillbaka.
Jag älskar att vara singel fast vill samtidigt ha någon nära, saknar att ha ett förhållande men är livrädd att vara fast med samma människa livet ut. Jag är en romantiker, en hopplös romantiker, men det skulle jag aldrig erkänna. Hur mycket jag än utstrålar att vara självständig och ibland även lite manshatande så kommer jag aldrig ifrån det där med drömprinsen. Det får inte heller vara vilken prins som helst nej, jag har träffat honom, och nu letas det nog omedvetet efter någon som kan fylla igen det hålet han lämnade bakom sig. Helt korrekt, jag blev dumpad av honom. Kalla honom vad man vill, han är min oändliga one-itis sedan snart tre år tillbaka och dessutom min allra bästa vän. Killen jag hatar mest i mitt liv, men ändå den enda killen som jag accepterat att han lekt med mig (och säkerligen fortfarande gör), för att jag hoppades på en förändring.
Vart ledde det mig? Jag träffade honom för första gången i samma veva som jag mötte killarna som drog in mig här på forumet och i pivotyrket. Det var all den nya informationen om hur killar ser tjejer och jag blev lite utav en maskin i början. Jag läste allt, såg på alla filmer, var i fält varje helg, träffade så himla många killar. Man kan nästan säga att han var anledningen att jag hamnade i hela röran eftersom hans beteende mot mig gjorde att jag sökte bekräftelse bland andra killar, och jag blev bra på det. På vägen glömde jag bort och rensade ut många av dom normer som satts upp för mig själv - hur jag skulle uppfattas av andra, hur jag såg mig på själv och vad samhället förväntade sig av mig som tjej. Alla nya killar förälskade jag mig lite smått i, Michel t ex, även om det bara var en beundransförälskelse som gick över snabbare än den uppkommit.
Det var en förfriskning att för en gång skull inte behöva stå till svars för sin egen dominans och starka personlighet, det gjorde att jag blev mer öppen mot människor jag inte kände. Jag vet inte vad era första känslor var, men min var lättnad. Lättnad över att den första pusselbiten fallit på plats. Jag var varken oskuld, impopulär eller osäker på mig själv när jag hamnade här, men jag kände alltid som att jag krävde för mycket från andra. Idag vet jag att jag inte krävde något alls utan att jag gav dom möjligheten att uppleva saker istället för att stanna kvar på samma plats bara för att det var säker mark.
Hur använder jag mig utav game? Jag är inte typen som går ut och raggar faktiskt. Visst, finns det en snygg kille i baren som jag vill se mer av, då går jag fram till honom. Men jag går aldrig ut för att hitta någon och inte heller är det någon slags förlust att gå hem ensam. Just nu har jag min underbara ”utgångslärling”, min andra i ”utbildningsordningen” faktiskt, som jag drar med på alla klubbar och event jag kan. Det är för mig mer givande än att gå ut för att sukta efter snygga killar och hoppas att dom skulle lägga märke till en. Hon är egentligen min raka motsats i många avseenden – osäker, avvaktande och smått rädd för killar. Fast ju längre hon är ute med mig, desto mer lik blir hon mig allt eftersom timmarna går, och det är den utvecklingen jag gillar. Vi behöver nämligen inte killarna för att vår kväll ska bli kul, men killarna kommer till oss för att deras ska bli det.
Game för mig är inte krogmiljö och alkohol följt utav daygame eller day2’s. För mig är det att vara nöjd med sitt liv och berika det. Att dessutom berika andras är en positiv bieffekt utav det hela. Jag har mitt största game i skolan, på jobbet, i arrangemangsutskottet. Mina kursare är inga jag umgås med utanför skoltid, ändå vet dom att jag är ”the heart of the party” och att jag då och då står som bartender på vår skolpub bekräftar det mer än väl. Ingen annan kör shotrace med gästerna och sjunger Pour some sugar on me i sann Coyote Ugly-anda. Jag behöver aldrig bevisa något om mig själv, dom vet redan det. (Med STOR risk för att låta självgod – inte meningen ^^)
Såå, man kan säga att jag har game, att jag vet vart jag har mig själv och min omgivning. Dessutom vet jag hur jag reagerar i traumatiska situationer och har upptäckt att mitt psyke nog är lite feldraget. Jag blir nämligen aldrig eftertänksam eller rädd trots otaliga skrämslar. Förutom min barnsliga rädsla för mörka hus och skräckfilmer då ja.. Jag är otroligt kräsen, jobbigt kräsen när det kommer till killar. Dom ska ha jobb och/eller plugg, ambitioner och en stark personlighet, tåla att tjejer har många killkompisar och att hon faktiskt haft ett sexliv innan dom. Vet ni hur svårt det är att hitta sådana?! Hehe, klart ni gör
Alltså är jag en tuffing, en sprithävare, barprimadonna, sexslav, hopplös romantiker, och en liten flicka som fortfarande väntar på att drömprinsen ska komma eller kanske rättare sagt komma tillbaka.
Kommentarer
Trackback
