Och så kom dagen när jag återigen skulle få klä upp mig i vitt och dansa loss tillsammans med ca 30 000 houseälskande människor. Sofie och jag, vi var ju klara med dagens bestyr, smink och mat innan klockan var ett, så då börjades förfesten, som det var menat. Men vårt sällskap som skulle dyka upp då, dom var ju minst sagt lite försenade. Så vi fick underhålla oss själva med dricka, musik och Guitar Hero fram tills att dom kom vid halv fem. Glada i hågen var vi alla, och när drickan börjat ta ännu mera fart, pizza ätits och alla bytt om, då tog vi oss ner till bussen och vidare mot Parken. Fast vi var ju inte dom enda som skulle dit, och det märktes. Bussen fylldes snabbt upp utav vitklädda människor hållandes flaskor och sjungandes ramsor om och om igen. Stackars busschaufför! Inte var resan snabbt genomförd nej, för mycket folk som gick på vilket resulterade i att bussen stängdes av, och att den backade in i något. Vad vet jag fortfarande inte dock. Framme vid arenan lagom till att behöva slåss för sitt liv för att kunna få tag på ett klädskop. Vi ville ha två - vi fick ett. Gissa hur många jackor som får plats i ett litet litet skåp, jo, sju! Men några tröjor fanns det inte rum för, så dom fick ligga i ett annat skåp tillhörandes vännernas arbetskamrater. Leta rätt på vilken igång vi skulle in igenom, alla hade såklart inte samma, så återigen var det bara Sofie och jag. Men inte var vi ensamma särskilt länge nej. Bakom oss i kön var ett par göteborgare, och för ett tag fick dom vara våra vänner. En liten söt tjej med en massa energi, en kille med rejäl humor och en tredje med dreads. Allt eftersom vi stod i kön så avtog dimman, så att köpa öl blev ett faktum. Så jag sprang iväg till utomhusbaren och köade ett bra tag för att få tag på öl till överpris. Medan jag var borta uppstod där tydligen en diskussion huruvida mina bröst var fejk eller inte. Den lilla tjejen var övertygad om att där var silikon med i bilden, så Sofie fick svara på frågor och försäkra henne med att dom var äkta. Men det får ju helt klart ses som en komplimang. Så kanske borde man ha på sig tighta vita kläder oftare. Efter lång väntan blev vi alla omdirigerade till en annan ingång, insläppta nästan direkt och kunde sluta upp med resten utav vårt sällskap. Nu var vi där, nu skulle Sofie få se vad jag längtat efter. Så när dom andra köpte dricka tog jag henne med upp för trapporna så hon fick se hela arenan. Musiken kom som en tryckvåg och det stora folkhavet bredde ut sig över varenda liten yta som gick att se. Nöjt upptäckte jag hur hon inte ville lämna utkiksplatsen för att gå tillbaka till drickan. Hon ville ner och dansa, precis som jag. Snart fick vi det, och vi njööt av pulsen som slog genom kroppen. Att dansa natten lång, det var målet, och det skulle vi verkligen göra. Någonstans i början tappade vi bort en i sällskapet och han skulle inte återfinnas förrän det var dags att gå hem, men däremellan så var det endast musiken som existerade. När klockan slog tolv, då var den bästa musiken igång, jag blev ett år äldre, och inget kunde förstöra känslan jag hade just i den stunden. När klockan närmade sig två blev det dags att lämna arenan, hämta sina saker och få tag på tröjorna som låg i det andra skåpet. Så vi tog lite ny dricka på baren vid Parken, och väntade. Men det visade sig att tröjorna var på väg till Malmö, och vi begav oss hem mot min lägenhet. Väl hemma blev det att bädda iordning för alla övernattningsgäster, äta lite nattmat, dricka vatten och sedan lägga sig i en mjuk och skön säng. Mobilen sattes igång och in trillade en massa sms som alla sa en och samma sak; Grattis! :)
