Wüeggertz

Jag är bara 20 år, ändå oroar jag mig ibland över att jag kanske aldrig hittar den där riktiga kärleken igen, att jag ska leva ensam. Ikväll är ett sånt tillfälle när det slår mig utan förvarning. När min storasyster var i min ålder, då hade hon träffat sitt livs kärlek, honom hon idag bor tillsammans med och planerar att skaffa barn med inom några år. Mina flesta vänner är inne i seriösa förhållanden och förlovningarna börjar till och med poppa upp här och var. Och vart står jag just nu? Mer eller mindre ensam i ett annat land, utan dessa vänner. Flyktiga vänner finns här på min sida av sundet, men inga jag ankrar mig fast vid. Även dessa har förhållanden, ja förutom dom killar jag träffar ute på krogen. Om och om igen säger jag till människor att inte nöja sig med vad dom får, utan att dom ska sträva efter det som får hjärtat att ta ett extra skutt, att inte ta vad som erbjuds i brist på något annat. Ändå finner jag mig själv att leka med tanken emellanåt, för trots att jag är en person som klarar mig väldigt väl på egen hand så mår jag som bäst när jag är med någon. Det är då jag verkligen får leva. Jag säger inte att jag är trasig just nu och att jag behöver något att komplettera mig, men vetskapen om att man har någon som väntar på en, den är oslagbar och jag saknar den. Den gör mig trygg och modig, samtidigt som känslorna skrämmer skiten ur mig varje dag. Jag minns hur det kändes att slås utav känslorna för en annan person varje gång jag såg på den, att fyllas utav värme på grund av ett leende och sakna någon varje sekund som gick. Det är att älska, vilket skiljer sig så från alla förälskelser man kan ha. Smått förälskad blir jag då och då, men det går över lika snabbt igen, och varje gång är det i personer som faktiskt inte kunnat ge mig något överhuvudtaget ändå. Men det är tanken om att dom kunnat göra det som triggat det hela, och drömvärlden tar över verkligheten. En förälskelse visade sig dock vara äkta och den hänger fortfarande kvar sen början utav sommaren. Dit vill jag tillbaka, till dom ljumna sommarnätterna där han var i mitt sällskap, den speciella dragningen till honom och den nästan elektriska spänningen mellan oss. Men hans förflutna, hans nutid och hans redan skrivna framtid, det gör det svårt för mig och önskan om att vara nummer ett i hans liv. Istället blir det att vara nummer två, och ha kravet om att vara mer vuxen än vad jag egentligen är. Ibland undrar jag om han bara är omedveten och inte reflekterar över alla sina konklusioner. Kanske vore det enklare så när jag ändå aldrig kan läsa människor för min personliga vinning.