Wüeggertz

Jag vill aldrig ge upp en sådan sak som kärlek, även om jag ofta tvivlar på om jag kommer kunna känna den igen, på riktigt. Min kropp minns hur det var att vara fullkomligt förälskad, samtidigt som mitt sinne verkar ha förträngt det. För jag vet hur det ska kännas, jag kan bara inte framkalla känslan när jag tänker på den. Inte utan det där suget i magen. Jag har ju upplevt att älska, att sörja och att säga farväl. Men varför är jag så stum i mina känslor? Varför kan jag inte gråta när jag sörjer? Och varför kan jag inte känna den där varma känslan när jag skrattar till av glädje? Varför sitter jag en torsdagsnatt med en otroligt vacker låt på repeat och önskar att jag kunde känna något annat än en melankolisk tomhet?