Wüeggertz

Jag blir melankolisk av att lyssna på Maggio, ändå kan jag inte sluta. Ändå kan jag inte låta bli att tillåta mina känslor förvridas och förstoras till något dom egentligen inte är. Det är som att dom sätts under en lupp och totalgranskas, och plötsligt har jag fått en ny insikt på vad jag känner - men ändå inte. Vem visste att jag får upp minnen som aldrig varit undanträngda, minnen som kanske aldrig ens riktigt existerat. Men jag upplever dem ändå, och dem känns så äkta att jag blir berörd. Ibland känner jag den där klumpen i magen. Den är ihärdig och vill inte försvinna. Men jag förstår inte varför jag känner den när känslorna inte finns kvar där längre. Jag undrar om det är allt prat om minnena och det som kunnat vara som gör att jag ibland dras tillbaka in i det. Eller att jag på något sätt fortfarande känner mig berättigad. Så är det då en verklighet eller bara en fiktion framkallad utav dessa låtar som jag verkligen älskar? Och är det något som kommer stanna kvar eller försvinner det tillsammans med musiken när den klingar ut?