Wüeggertz

Det har varit ett hektiskt år må jag säga, och jag förstår inte hur tiden har kunnat gå så fruktansvärt fort. Men jag klagar inte. Eller lite kanske. Så mycket har hänt, speciellt det senaste halvåret, och att få ihop allt i ett inlägg är ju egentligen omöjligt. Om någon berättat för mig på tolvslaget den 1 januari 2011 att jag under ett år skulle åka till London tre gånger, återigen säga hejdå till min bästa vän när hon ännu en gång flyttar norrut, uppleva att min pappa gifter om sig, få nyheten att min syster förlovar sig och att jag, JAG!, skulle genomföra ett 10 km lopp, då skulle jag inte förstå hur allt det skulle kunna hända på bara 12 månader. Men det gjorde det. Jag har upplevt så många bra saker det gångna året och jag kan bara le när jag ser tillbaka på alla regnruskiga dagar där jag tyckt att livet bara varit skit. För visst kom solen fram igen, och visst överlevde jag dom där smått förkrossande insikterna om mina egna misstag. Jag har spenderat timmar i soliga Köpenhamn, åkandes båt, drickandes öl, njutandes i parken. Jag har förälskat mig, för att byta ut den mot en annan, och sen byta ut den mot en tredje. Jag har gett en ny mening till uttrycket "En Captain Morgan", solat med solariet öppet i veckor utan att veta det, lärt mig att pandahår egentligen heter pandehår, musikalnördat mig på både hemmaplan och bortaplan. Jag överlevde inte bara året 2011, jag levde under 2011. Så det är inte konstigt att jag stod där på tolvslaget med min flaska Asti och gav ifrån min glädjeskrik när raketerna smällde. Det var en självklarhet att jag skulle fira det som varit och det som komma skall ihop med mina två favoritpersoner. I år har jag satsat och förlorat, vunnit genom mina erfarenheter och vågat gå längre än förut. Det finns väldigt få saker jag skulle vilja ändra på. Det finns så otroligt många saker jag är tacksam över att ha upplevt. Och nu har 2012 börjat. På riktigt.