Wüeggertz

Och så var den här igen, den där vardagen som indoktrinerar precis allt.Varje litet skrymsle som innan flödade med färg har nu tonats ner till grått, alla känslor som sprudlat är utbytta mot en likgiltlighet - hur kommer det sig att jag bara kommer till liv på helgen? Jag unnar mig inget mitt i veckan i rädslan över att tappa koncentrationen till skolan och i gengäld blir koncentationen allt sämre. Två månader känns just nu som två år!, det känns som att studenten aldrig närmar sig utan istället försvinner längre och längre bort. Att vara skoltrött med så lite tid kvar är inte bra alls och skolarbetet får lida utav det.