Wüeggertz

Vädret, sinnesstämningen, skolan, ja allt leder till mer eller mindre tristess. Jag har lyckligtvis mina ljuspunkter varje dag, och jag älskar dem, men tyvärr så är hösten den mest deprimerande årstiden som finns. Okej, uppkörningen närmar sig, jag fyller snart år, det är löning imorgon, rummet börjar att målas om till helgen. Men det är ändå något som saknas. Drivkraften har helt försvunnit och jag har blivit lat, ordentligt lat. Sedan i somras har jag inte gjort något åt min diktsamling, jag har inte börjat skriva på något nytt och inte heller tagit tag i allt det material som jag redan fått ihop. Träningen går sämre och sämre och det tack vare att jag inte har vatt i stallet på hela fem veckor och jag verkligen saknar allt som har med ridning att göra. För ett par år sedan skulle jag nu ha hållt på och planerat in alla klubbtävlingar jag ville ställa upp i och tjata tjata tjata på mamma att låta mig ställa upp, sedan skulle jag halvt livrädd tagit  mig runt på en 0.50 bana i ett extremt undertempo och känt mig som en världsmästare när jag felfritt gick i mål. Eller alla uteritter på söndagsmorgnarna över fälten kring Jägersro när ingen annan utom naturen själv var vaken, spränga fram på Flisbanan och känna hur kylan bet i kinderna. Det var ridturer värda att minnas. Idag känns det mer som att jag trampar på samma ställe och inte kommer någon vart i min ridning. När jag blev sjuk förlorade jag allt jag byggt upp under flera år, och nu dom senaste två åren har jag fått kämpa för att komma halvvägs vart jag var innan och just nu vill jag bara ge upp. Jag vill så mycket men jag kommer ingen vart, alla mål jag hade satt upp för mig själv innan gymnasiet är fortfarande inte nådda och jag känner att kanske orkar jag inte längre sträva efter dem. Kanske är det dags att ta en paus ifrån hästarna?