Jonathan
Det är helt ofattbart hur känslor kan överrumpla en sådär. Vissa dagar slår dom en utan förvarning och man blir nästan paralyserad. Ibland när vi sitter i bilen och jag tittar på honom kan jag totalt överraskas utav hur kär jag egentligen är i honom, och då kan jag inget annat än att bara sitta där och förnöjt titta på min pojkvän. Han är vacker i mina ögon, snygg, ja faktiskt oemotståndlig och han är som ingen annan kille jag någonsin varit med. Han är så mycket bättre. Jag är bara glad att vi var vänner så pass länge innan vi blev tillsammans för han är nu en utav mina allra bästa vänner, och jag vet att han är en av dem få jag kommer att behålla livet ut. Romantiker har jag blivit och njuter utav dom där små gesterna som att koka kaffe till honom varje morgon och baka scones till frukost lite då och då. Sen var det ju det här med skorna.. Skorna jag beställde från England och som han skulle få på sin födelsedag nu i December, samma dag jag fick hem dom i September kunde jag inte längre hålla mig och bokstavligen talat kastade dem på honom. Hädanefter får jag vänta med att köpa presenterna till sista stunden och det gäller nog även julklapparna. Jag försöker att vara en så bra flickvän som jag bara kan och ibland tror jag att jag verkligen lyckas. Fast det kommer dagar då jag nästan känner mig lite skyldig för att jag saknar honom alldeles för mycket och vill ha honom nära även om jag vet att han har ett liv som inte inkluderar mig till 100%, på samma sätt som att jag har saker i mitt liv som han inte är delaktig i. Men det gör inte att jag tycker mindre om honom eller vill försumma honom på något sätt, jag tror istället att våra skilda intressen ger oss perspektiv på det vi har tillsammans och på så sätt får oss att uppskatta det vi har ännu mer. Jag har nu bestämt mig för att han inte längre ska han gå under namnet B här på bloggen, han är värd att nämnas med sitt riktiga namn, rubriken och slutet på detta inlägg,
Jonathan.
