Ett sinne som inte vill sova
Jag har inte sovit på 83 timmar, jag har gått ner fem kilo och jag känner mig konstig. Igår var en riktigt skum dag, jag tror att jag har hamnat i någon slags förnekelse där jag inte kan bli ledsen på samma sätt längre. Iaf, hade en trevlig dag uppe i stan med Martin. Fast efter två vaniljlatte och ingen mat sen i måndesmorse fick jag rätt ont i magen och världens koffeinkick. Efter sex timmar på stan och en nertvingad cheeseburgare blev det dags att ta bussen hem till pappsen. Var i princip bara hemma och vände, sen hamna jag hos Johan med ett glas vin i handen och fick senare insikten av att vin på tom mage inte är så himla bra. Fast trots ett utspritt lugn i hela kroppen kunde jag inte sova och när det blev morgon igen tog jag mig hem till mamma med målet att hitta något som får mig att somna. Jag har idag städat och tvättat min bil, sedan har jag klippt gräsmattan framför huset med en handgräsklippare. Jag är nu riktigt trött i kroppen och i huvudet, men så fort jag lägger mig ner och försöker att somna känner jag att det saknas något. Min trygghet är borta och jag väntar bara på att känna hur Jonathan lägger sin arm runt mig, men hans arm lägger sig aldrig runt mig. Att lägga sig för att sova efter sex månader är det svåraste för mig, under resten av dygnets alla timmar kan man sysselsätta sig med annat, men där i mörkret kan man bara vänta.. För även om han inte låg vid min sida kunde jag alltid känna hans närvaro, nu är det helt tyst, kallt och ensamt.
