Wüeggertz

Sex månader är en lång tid, och på den tiden lärde jag mig mycket om mig själv och kärlek. Klart är jag väldigt ledsen över att det inte höll längre, jag förlorade den som jag trodde var mitt livs stora kärlek. Men jag förlorade även min bästa vän och det gör minst lika ont. Jag har varit lyckligt lottad att få lära känna honom och att ha fått veta hur det känns att älska någon med hela mitt hjärta. Jag kommer att älska honom länge till, för han har en alldeles egen del utav mitt hjärta och det kommer han alltid att ha. Men jag saknar honom och det tär på mig. Jag kan inte sova och jag har ont i hela kroppen utav längtan. Det har bara gått en dag men det känns som hundra år sedan sist vi sågs. Ville säga hejdå på mitt eget vis, så jag tog mig till Bara för att lämna dom saker som skulle göra det omöjligt för mig att gå vidare om jag behöll dem. Men när jag gick upp för gatan såg jag honom och jag var tvungen att vända. Jag var inte redo att möta honom. Det blev en lång promenad, samma promenad som jag gått så många gånger förr och när den var slut kunde jag ta mod till mig och lägga kuvertet i hans brevlåda. Vem hade kunnat ana att det skulle vara så svårt att ta farväl. Fast jag hoppas att det inte är definitivt, för en dag vill jag kunna ta en fika med min vän och prata om gamla minnen. I bilen på vägen hem kom jag på mig själv med att sjunga. Kanske tog jag ett steg i rätt riktning. Det är alltså möjligt att kunna gå vidare, även om det inte känns så just nu. Någon gång kommer jag att lyckas. Jag har accepterat att hans känslor inte längre finns där. Men jag kan inte låta bli att undra om han saknar mig.